v. 1.
Skjutsolle reste med sin gosse en natt,
De nära en afrättsplats körde.
I galgen ett soltorkadt likpar der satt,
Och benranglen skramla man hörde.

»Säg, far du, hvi dingla de arme väl sâ
och välla det knarrande ljudet?”
»De bofvarne» — svarade skjutsbonden då —
»de bröto mot sjunde Guds-budet.»

Och tio är efter en ann’ liten sven
for vägen, klart upplyst af månen.
Då hängde i galgen två tjufvar igen:
det Skjuts-Olle var jemte sonen.