Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
FÖRSTA KA FIT LET.
språket var för honom det skönaste och anderikaste af alla, den
svenska kristendomen den pålitligaste. Att hans äldste son under
dylika omständigheter uppfostrades till svensk är ju icke att
undra på.
Min fader insåg strax vikten af den kristliga församlingsskolan
och sökte efter lämpliga skollärareämnen. Ett sådant trodde han
sig ha funnit i småländingen Sven Peter Lindell, hvilken sedermera
i många år förestod barnhemmet i Andover, hvars grundläggare
min fader torde kunna sägas vara. Lindell var en man med godt
hufvud, en barnavän, en svensk patriot, glad, frimodig och
älskvärd. Af honom hörde min broder och jag allra först berättelser
och sagor från Sveriges äldsta historia. Jag
minnes ännu, huru vi sutto på förstugubron
till prästgården i den vackra kvällsstunden
och lyssnade till den af oss alla älskade
skolmästaren. Alla berättelser voro svenska,
ingen enda amerikansk. I skolan läste vi på
svenska tabeller, sjöngo svenska psalmverser
och fingo stryk på svenska också, när vi
förtjänat sådant.
Så gick det till att blifva svensk långt
borta i Amerika, innan jag ännu hunnit till
mer än tio års ålder.
Om man har godt om tid på landet?
Jo, nog hade jag det. Och då måste min
faders bokhylla blifva mitt sällskap, ty mina
föräldrar ville ej på några villkor låta oss
springa på gatorna och söka hvad sällskap
som helst. Af alla böcker, hvilka jag nu kan
påminna mig, var det ingen, som mera intresserade mig än Jacob
Ekelunds större svenska historia. Där står hon — med gröna
permar och läderrygg! Fult papper och dåligt tryck — men hvad
hon ändå gladde mitt gosshjärta! Det är klart, att de krigiska
tiderna och personligheterna intresserade mig mest. De två
Gusta-verna och de fyra Carlarne tyckte jag bäst om. Om Gustaf den
III däremot visste jag knappast det ringaste. Några år til!, och
»Hemlandet» började införa Starbäcks historiska romaner, och
»Förr och Nu» letade sig väg äfven till Andover. Då gladde vi
oss, min gamle förtrogne vän Lindell och jag, och vi språkades
Past. Jonas Svenssons grafvård,
rest af tacksamma landsmän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
