- Project Runeberg -  I Sverige : minnen och bilder från mina fäders land /
90

(1891) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



FEMTE KAPITLET.

ännu dess genljud på vårt lilla »Island» och minnes, huru glada
och uppmuntrade vi kände oss, hvarje gång vi sjungit dessa
sköna ord.

På pingstdagen blef det min tur att predika. Dagen förut
hade vi svår storm, så att vi nybörjare voro duktigt förskräckta.
Vi stannade kvar i bädden tills på e. m. Kapten Skjödt kom in
i vår hytt och skrattade så godt och hjärtligt åt oss, att det kändes
som en verklig uppmuntran. Men på pingstdagens e. m. vår vädret
skapligt nog. Det var första gången efter min sjukdom jag nu
skulle tala offentligt, och därför kändes det litet oroande. Men
när det kom till själfva saken, blef jag kry och glad och framhöll,
huru vi med våra tre språk och många kyrkosamfund,
representerade bland åhörarna, voro ett slags pingstförsamling. Vi hade
under den gångna veckan lärt känna hvarandra som bröder i
Herren, och de skiljemurar, som nationalitet och samfupdsgemenskap
uppföra, hade måst falla. En pingstfläkt hade blåst ibland oss. Vi
hörde olika tungomål, men de talade alla ett. Så är också Guds
folk endast en kropp under hufvudet Kristus. Stor och lycklig är
den dag, då Kristi vänner tydligt inse detta och i stället för att slita ut
sina krafter i inbördes fejder göra gemensam front mot den
gemensamma fienden. Men jag kan ju ej minnas hvad som vidare sades,
ty det är nu länge sedan. Endast ett må tilläggas. Jag påminde
om huru ljuft det kändes att veta sig ihågkommen i trogna
förböner af dem som voro därhemma. Jag sade: det gläder mig
att tänka på mina tre i Lindsborg, som dag och natt ropa till
Gud, att denna färd må blifva lyckosam. Med dem beder hela
min församling, och säkert hafven I alla, mina vänner, sådana som
bedja för eder. Det är godt att få ihågkomma, ja, att känna
kraften af förböner, när man är långt borta, midt på hafvet. Då
visste jag ej, att min lilla Annie ungefär vid den tiden klättrat upp
i sin moders knä och sagt: mamma behöfver ej vara ledsen. Jag
har bedt Gud tre gånger för pappa i dag, så han kommer nog
säkert i land. Vi kände oss glada och frimodiga den där lilla
stunden på pingstdagens eftermiddag och fröjdade oss öfver den
vissheten, att vi voro i vår Faders hand och att han ville oss
alla väl.

Huru kännes det att vara på hafvet? Det beror mycket på
väderleken, sällskapet och ens föregående erfarenhet. Om vädret
är vackert, hafvet lugnt, sällskapet trefligt och man därtill är något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:15:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scisverige/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free