Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 34
ADERTONDE KAPITLET.
sorgliga tankar grumla glädjen öfver ankomsten till alla svenskars
hufvudstad. Se där är Kungshatt, och vi kunna gärna påminna
oss hvad vi som barn läste och sjöngo med Nicander:
En konung i Sverige han flyr icke gärna,
Står stilla i spetsen som himmelens stjärna
Och lyser och strider för hela sin här:
Ty håller ock Sverige sin konung kär.
Men är han allen i förvillande skogen
Och svärdet är brustet och hästen är trogen
Och fienden efter i hamn och i häl,
Dä rider han undan. Däri gör han väl.
Den mordiska hopen med glimmande spetsar
Re’n drager sitt notvarp i tätaste kretsar
Och ropar: »rid undan till hafsuddens kant!
Vi taga dig väl uppå klippans brant.»
På klippan är kungen och hafvet inunder,
Och bakom är döden och trummornas dunder.
Han hör hur hon nalkas, den brusande jakt;
Guldsporren han frestar med väldig makt.
Men gångaren reser sig — djupet förskräcker —
Så rak som en karl, och sitt betsel han bräcker,
Han stryker tillbaka: den modige kung
Nedfäller sin hatt uppå blommande ljung.
Allt högre det trummar, och sköldarna klinga;
Men konungen klappar på rykande bringa
Sin fåle och säger: »Förråder du mig?
Det gjorde du aldrig i storm och i krig.»
Och hästen förnimmer den vänliga handen,
Ser tvärt öfver viken den grönskande stranden,
Hör dånet bakom sig. Han störtar sig då
Så modig och snöhvit i böljorna blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
