Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 34
ADERTONDE KAPITLET.
Edmundflodens strand i Illinois. Jag röres ännu nästan till tårar
hvarenda gång det förunnas mig att ånyo läsa beskrifningen på den
nämnda triumfen. Det är så svenskt att i berättelsen höra om
studenternas: »Vi hafva alltså farit den långa färden blott för att
stå där med skammen.» »Hvarför reste vi hit?» — Det är den
svenska blygsamheten och försagdheten vid tanken på sig själf.
Och sedan Arpis blickande efter något att stå på, stolen, stolens
förkrossande under den store sånganförarens materiela tyngd —
alltsammans framhålles på ett verkligen öfvermåttan fängslande sätt.
Jag kan ej låta bli att nu afskrifva några rader. Den vänlige
författaren förlåter mig nog, det tror jag, åtminstone gjorde han det
säkert, om han visste huru högt vi svensk-amerikaner värdera
samma sånger, som utförts med sådan fullkomlighet af
studentsångarne i Upsala.
»Ändtligen stod Arpi för fronten med lyftad pinne. Allas ögon voro riktade
på denna. Nu föll den — och t Hör oss, Svea, moder för oss alla*, dånade fram
från våra basar med så öfverväldigande kraft och klang och en så beundransvärd
jämnhet, att vi alla liksom genom ett trollslag återfmgo hela vårt mod; och tenorerna
voro färdiga som en man med sitt genomträngande: Hör oss! — Aldrig förr hade
denna sång sjungits så. Vi hörde själfva, huru det dånade i salen helt annorlunda
än under de föregående körerna, och vi kände, att hela vårt hjärta var med i sången.
Här stodo vi många hundra mil från gamla Sverige midt i den förfinade världsstaden
Paris, där man knappt kände vårt land mer än till namnet, och våra känslor för
detta land fingo vi nu sjunga ut i toner, som måste bringa isande kårar utefter
ryggraden på alla dessa främlingar, vore de än så blaserade. När vi så kommo till tredje
reprisen, där Luther’s härliga psalm »Vår Gud är oss en väldig borg» inträder i
fulla, brusande ackorder. så kände jag en lyftning, som jag ej kan beskrifva. Det
föreföll mig ett ögonblick — må denna djärfva inbillning förlåtas mig — som om vi
stått där, en liten sluten här af protestanter midt i det katolska landet och, lifvade
af Luthers stora ande, brutit oss väg med dessa toner och dessa ord, i hvilka han
nedlagt hela sin väldiga tro — men i nästa repris var illusionen försvunnen, och jag
var åter fattad af en känsla, som jag med mindre förmätenhet kunde öfverlämna mig
åt — nämligen fosterlandskärlekens — och när till slut de sista tonerna »För dig,
o moder, falla» dånat fram med körens hela styrka, så att det gaf eko i de franska
väggarna, kan jag ej beskrifva det stormande jubel som utbröt.
Det var en sådan storm i den fyllda salen, att hvad vi förut hört i den vägen
under aftonen var i jämförelse härmed blott ett sakta sus. Det var en entusiasm,
sådan jag aldrig förr bevittnat den. Handklappningar och stampningar rullade fram
som en åska, men det var ej nog med det: männen reste sig från sina platser under
höga rop, och kvinnorna, som ej med bibehållande af sin franska grace kunde
deltaga i ropen, viftade med sina näsdukar allt hvad de förmådde. Ja — hvad som för
oss var en större triumf — själfva prisdomame kunde ej längre bibehålla sin
värdighet, utan reste sig upp från sina stolar och deltogo med entusiasm i det allmänna
bifallet. En högtidlig känsla, snarare än en känsla af öfvermod, bemäktigade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
