Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 02
NIT TP \’ D E KA Pl T LET.
kantskaper. Därför skulle jag för min ringa del gärna önska —
må man förlåta, att det synes innebära litet smålandssinne — att
först och främst Smålands nation och sedan de öfriga, hvilka
behöfva vara inneslutna i samma önskan, snart måtte erhålla lämplig
nationslokal.
Men jag kan ändå icke säga riktigt farväl till Upsala den
sköna junidagen, förrän jag för mina unga läsare i Amerika fått
berätta en del anekdoter därifrån. Jag har aldrig sammanträffat
med några människor, hvilka varit så öfverfulla af infall, kvickheter
och historier som de goda upsaliensarna. Hören då några. Här
kommer en. Det finnes en student, som aldrig kan få någon
varm mat i sig, emedan hans hals är så lång, att maten kallnar
på vägen. Här är en till. En student är så lång, att när hans
fötter bli våta, tar det två veckor, innan han får snufva. Här är
något som öfverträffar hvad de elaka tidningsskrifvarna sagt om
Chicago-fröknarna. En student har så stora fötter, att när han är
ute och går, kan han icke vända utom på Stortorget.
Spångberg-anekdoterna äro både många och roliga. Jag skall
denna gång anföra blott en enda. En gång voro prof. Peterson
o o
och Ångström sjuka. Som bekant tyckte S. icke om P.
Ångström dog. Morgonen efteråt sade en af professorerna till S.:
»Spångberg, har du hört hvilken stor förlust, som drabbat universitetet?»
° o
»Nej, hvad är det?» »Jo, Ångström har dött». »Jasa, var det icke
värre. Jag var rädd, att Peterson hade tillfrisknat.»
Jag håller verkligen på att alldeles glömma bort den
världs-beryktade Fyrisån, om hvilken jag hört och läst så mycket
alltifrån min tidiga barndom. Af allt jag såg därhemma i Sverige
var det intet, hvilket så föga motsvarade mina förväntningar
som just gamla Fyris. Hon är liten, vattnet äger ej den
kristallklara, poetiska färg man gärna söker hos sådana där ryktbara och
förnäma åar, stränderna äro låga och flacka, där var något af Missouri
i det hela, hvilket på oss gjorde ett föga angenämt intryck. Men
upsaliensarna älska gamla Fyris i alla fall, och däri göra de
onekligen rätt. Kärleken, det krångligaste af allt hvad en stackars människa
kan råka ut för, bryr sig icke pä långt när alltid om den objektiva
motsvarigheten i sitt föremål, utan bara går på och älskar utan att
låta vare sig misstag eller okunnighet göra något afbräck. Jag
höll verkligen på att säga, att den kloka och vettiga kärleken är
den allra sämsta varan, men som det skulle föranleda ett ordkrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
