Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekantskap vid redogörelsen för Tavastehus
regementes strider. Vi se honom, på vidfogade teckning, med
»karbasen» i hand och i färd med att midt under
kulregnet helt lugnt tända sin kära, från honom lika
oskiljaktiga tobakspipa.
Den teckning, som har till öfverskrift i Sandels»,
visar oss den tappre, kallblodige brigadchefen i det
ögonblick han såg fiendens stormkolonner nalkas och,
då de kommo honom allt för nära på lifvet, yttraide
till sin närmaste man, öfverste Fahlander, den af
Runeberg sålunda citerade ordren:
»Är det färdigt ert folk, är det likt sig ännu,
skall det veta att bryta ett led?
Jag har låtit de stormande yfvas; välan,
vräk undan dem nu som en man!»
De stormande ryssarne blefvo också ganska
riktigt »undanvräkta», och då solen den 27 Oktober 1808
gått ned öfver Idensalmi sockenkyrka, kunde Sandels
i sin meritförteckning anteckna och på sina bataljoners
blå och gula fanor låta skrifva: Segern vid Wirta bro.
Den utmärkte ryske krigaren »Kulneff», hvilken
vi här se i sitt rätta element, på sin eldige springare
i spetsen för sina kossacker, skildras med följande ord
af grefve Magnus Björnstjerna, hvilken dagen före
slaget vid Siikajoki, således den 17 April 1808, afgick
såsom parlamentär till general Tutschkoff och ej långt
från Salo mötte Kulnejf, åtföljd af trenne sqvadroner
husarer och kossacker, allt utvaldt folk:
»Kossack-öfverstens yttre svarade mot det rykte
han förvärfvat sig. Hans raska, öppna väsende lästes
på den höga pannan, eld och snille lyste ur hans öga,
skalkaktighet och löje spelade kring den skäggbeväxta
munnen; med ett ord, han var, såsom engelsmannen
uttrycker sig: »a soldier every inch of him.»
Fruktansvärd i anfallet, rådig i olyckan, ädelmodig i segern,
var han en värdig motståndare till vår Adlercreutz.
Redan ofta hade jag sett honom, i spetsen för sina
krigare, elda deras mod och trotsa de ögonskenligaste
faror. Alltid främst i striden, utgjorde han både
vänners och fienders beundran.»
Kulneff är ock den ende utlänning, Runeberg i
Fänrik Ståls Sägner egnar en särskild sång.
»Döbeln vid Jutas» återkallar i vårt minne »den
lilla mannen med band om pannan, den ädla, tappra
generaln», han, som bar detta hederstecken alltsedan
affären vid Porosalmi den 13 Juni 1789 och, såsom
belöning för den ärofulla del han med sina
Björne-borgare tagit i den glänsande segern vid Lappo den
14 Juli 1808, blifvit prydd med svärdsordens stora
kors. Sjuk på eftersommaren, ansåg han sig dock,
ehuru ej återstäld, böra från sitt sjukläger i Vasa
hasta till sina af ryssarne hårdt ansatta trupper, för
att med dem utkämpa striden vid Jutas den 13
September, en besvärlig strid, hvarigenom den stora
fördelen vans, att Adlercreutz kunde, obekymrad från
den sidan, dagen derpå leverera den stora drabbningen
vid Oravais.
Vi återkomma längre fram till segraren vid Jutas.
Det var efter denna batalj som v. Döbeln uttalade
följande ord, dem Runeberg sålunda tolkat:
»O fosterland, hvem spanar dina öden?
Förborga dt är, om lyckan eller nöden
en gång skall röjas i din framtids drag;
men hur du jublar då, men hur du klagar,
skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
du minnas denna, minnas Döbelns dag.»
Rörande »Soldatgossen» torde det vara till fyllest
att hänvisa till teckningen och verserna under
densamma, hvillca utgöra slutet af Runebergs
stämningsfulla sång »Soldatgossen».
»Lotta Svärd», soldatenka, marketenterska, hade
en gång haft, äfven hon, svällande läppar, en skär
kind och en glans i de bruna ögonen, på hvilken
mången krigare »såg sig blind». Nu var hon gammal,
men alltjemt värderad af sina tappre kunder, hvilka
fingo sig så mången läskedryck i hennes bräckliga
tält, och ingen af dessa fosterlandsförsvarare tålde
höra ett enda ondt ord om Lotta Svärd,
»Ty en perla var hon på krigets stråt,
och en äkta perla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.»
»Gamle Lode». Carl Leonhard Lode var, vid
krigets utbrott, öfverstelöjtnant och bataljonschef vid
Savolaks infanteri-reg:te; utmärkte sig vid Revolaks
och vid Lappo samt, d. 17 Aug., vid Alavo, der han
vann stor ära, isjmnerhet genom ledningen af ett
bajonett-anfall. Han blef ock der svårt sårad och fick
sin kära käpp, som han höll i handen, afskjuten.
Lode var en ovanligt lugn och tapper man, och tillika
gudfrulctig — en egenskap för det lugna, sanna modet;
»hvarje gång han gick i elden, tog han först af hatten
framför fronten och läste tyst en bön, drog derpå sin
sabel, sade några uppmuntrande ord till manskapet
och var sedan soldat i ordets vackraste mening».
»von Törne» förde, såsom major vid Savolaks
in-fanteri-reg:te, sin bataljon, alltid långsamt, men alltid
med kraft, mot fienden. Vid Oravats d. 14 Sept. 1808
var han, som vanligt, med i hetaste elden och slogs
tills han var nära att uttröttad falla i fiendens händer.
Det var då som två af hans soldater, Djerf och Stolt,
med en af dem i hast samlad hop af knektar från
olika korpser, lyckades rädda sin åldrige chef från att
tagas till fånga. Det var ock under samma dags strid
som händelsen med den genomskjutna, nya rocken
skall hafva inträffat. Törne hade inom regementet
varit känd för en något långt drifven hushållsaktighet,
hvarför det fatala skottet skall hafva gifvit honom
mycket hufvudbry och kamraterna ämne till skämt.
En spefogel bland dem hade ökat gubben Törnes
förargelse med att klandra den impertinenta kulan, »som
icke ens qvarlemnat de bortslitna lapparne att bota
skadan».
»Munter» härstammade från en furir Munter, som
utmärkt sig i Carl XII:s krig. Den nu ifrågavarande
soldaten Hans Munter, hvilken tjenat med utmärkelse
redan under Armfelt, fann hjeltedöden under 1808 års
krig. Han hade jemväl under detta krig gjort sig
känd för sin fåordighet, sin fosterlandskärlek och sitt
mannamod. Också var han allmänt värderad och
aktad, hvilket visade sig ännu vid hans jordafärd, der
sjelf-vaste Adlercreutz var närvarande, och hvarom skaldens
målning börjar med de å teckningen anförda verserna.
»Trosskusken» Spelt, Grålles disponent, hörde till
Björneborgarne och 2:dra brigaden. Han hade följt
med ända från ryska riksgränsen. Så länge den svenska
hären retirerade, gick det långsamt för både häst och
kusk, och han sågs, sjelf sotig och, liksom Grålle,
okammad, alltid sist i trosskolonnen; men då
Adlercreutz, tvärt emot dittills gällande reträttpraxis, vände
om mot rj^ssarne, för att vid Siikajoki leverera dem
batalj, då snyggade Spelt upp både sig och Grålle,
körde med friskt mod och glad uppsyn fram, och var,
den 18 April, i téten af trossen, ty nu tyckte han,
att det var »tid att hasta».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:16:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/scttaflor/0008.html
