Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bj örneborgs regemente.
» |f||en tappra Björneborgska skaran» bestod, då
kriget mot Ryssland år 1808 utbröt, af
Björneborgs infanteri-regemente, 2 bataljoner,
fördelade i 8 kompanier om tillsammans 1,025 man och
500 man vargering eller reserv; hvartill kom
»rust-hållsbataljonen», på 4 kompanier, utgörande 500 man
och 250 man vargering. Alla dessa Björneborgare
hörde, under nämnde ars krig, jemte 5 kompanier af
Österbottens regemente, till 2:dra brigaden, hvilken
kommenderades, först af Adlercreutz och sedan af
v. Döbeln.
Uniformen var grå med ljusblått; »pjexor med
becksöm och det korta skaftet deladt i en bakre och
en främre hälft, svarta damasker; stångpiska och en
hårtest vid örat lindad med bly.»
Den nimbus, hvaraf Björneborgs regementes minne
omstrålas, har naturligen sin grund uti det okufliga
mod och den allt uppoffrande fosterlandskärlek, hvarpå
regementet gaf så många lysande prof; men dertill
bidrog ock den anda, som af det högre befälet
liksom ingjöts så i officerskorpsen, som i truppen, och
hvarigenom en högre stämning pulserade i allas
hjer-tan och manade hvar och en till ädel täflan i
storslagna dåd. Den esprit de corps och den
uppskattning af en officers värde, som utmärkte detta
regementes officerare, bör i främsta rummet tillskrifvas
sadane dess regements-officerare, som
öfverste-löjtnan-ten Joh. Grönvall, hvilken skall hafva tjenat under
Washington i nordamerikanska frihetskriget (f 1807),
och premier-majoren, sedermera öfverste-löjtnanten
Carl Johan Stjernvall, hvilken med sin erkända
skicklighet såsom militär förenade en stor praktisk förmåga,
vunnen under föregående tjenstgöring i fransk tjenst,
der han vid grefve De la Mareks regemente varit
kamrat med von Döbeln. Till stor saknad för
Björneborgs regemente och för hela finska arméen blef
Stjernvall, redan vid krigets början, d. 24 Febr. 1808,
tillfångatagen vid Kuuskoski by, der han, till följd af
sin långt drifna djerfhet, gaf sig i fejd med ett allt
för öfverlägset antal ryssar.
Björneborgs regemente har ock haft lyckan att
ega sådane chefer, som sedermera fältmarskalken,
grefve Fabian Wrede från .1793 till 1798, då
generaladjutanten, öfverste Joh. Fredr. Aminoff, slutligen
general-major och grefve, återfick det chefskap öfver
detta berömda regemente, som af politiska skäl blifvit
honom förstnämnde år fråntaget.
Bland officerare, som i slutet af förra och början
af detta århundrade tjenat, längre eller kortare tid,
vid Björneborgs regemente, nämna vi, i alfabetisk
ordning, följande:
Magnus Bliim, hvilken, efter att hafva med
synnerlig utmärkelse deltagit i slaget vid Revolaks den
27 April 1808, visade samma oförskräckthet, den 14
derpa följande Juli, vid Lappo, der han ock vann
hjeltedöden, hvarom en på sjelfva valplatsen upprest
minnesvärd ännu bär ett för löjtnant Bliims minne
hedrande vittnesbörd. — Vid Björneborgarne tjenade
ock den förres broder Michael Adolf Bliim, den unge
fänriken, om hvilken Runeberg sjunger efter slaget vid
Siikajoki :
"Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred;
endast unge fänrik Blume sof ej med.
Eld och ifver brände i hans tappra sinne,
stugan blef för qvaf, han fick ej ro der inne.»
Liksom brödren, utmärkte äfven denne Bliim sig
vid Lappo, på hvars slagfält han, såsom löjtnant,
erhöll guldmedaljen för tapperhet i fält. Han var ock
med vid Jutas o. s. v.; gick, efter krigets slut, i
svensk tjenst, der han slutligen (1826) blef öfverste
och chef för Wermlauds fältjägare-regemente samt,
efter afskedstagandet (1841), postinspektor i Linköping.
— Vidare: Carl Adolf Brakel, först korporal vid
Björneborgs reg:te, der han (1804) befordrades till löjtnant
och i hvilket tappra regementes hjeltebragder han
deltog och »hvilka han ökade med sina egna».
Wilhelm Maximilian Carpelan utexaminerades från
Haapaniemi kadettskola år 1803, då han blef fänrik
vid Björneborgs reg:te; tjenstgjorde under kriget vid
2.di a brigaden sasom fältmätningsofficer och omnäm-
nes, både i v. Döbelns och v. Vegesacks rapporter
med mycket beröm; erhöll för sitt mod i striderna vid
Oravais och Kalajoki guldmedaljen för tapperhet i fält.
Efter krigets slut öfvergick han till den svenska
fält-mätningskorpsen, avancerade till öfverste-löjtnant och
slutade sin hedrande och outtröttligt verksamma
militära bana, da han vid blott 33 års ålder afled den 19
Maj 1830.
Vidare tjenade vid detta tappra regemente: frih.
W. P. Carpelan, utmärkte sig, bland annat, vid Lappo
d. 14 Juli — hvilken strid kan anses såsom en af
glanspunkterna i 1808 års krig. Han blef slutligen
major och afled i Finland 1829;
den tappre majoren, öfverste Joh. Fredr. Eek,
delade, såsom chef för Björneborgs reg:tes lif-bataljon,
alla förefallande strider, som detta reg:te, af sina
landsmän kalladt de tappres plantskola, under nu
ifrågavarande krig utförde. I kriget höljd af ära och efter
slaget vid Jutas d. 13 Sept. 1808 belönad med
Svärdsordens stora kors, blef han, efter konventionen i Kalix
den 25 Mars 1809, fången i Ryssland. Der gjordes
honom fördelaktiga anbud att ingå i rysk tjenst, men
Eek afslog dem och skyndade till Sverige, der han
visserligen avancerade till öfverste, men nödgades
tillbringa sin ålderdom under sjukdom och fattigdom, ja
i en sådan nöd, att han, med det högsta äretecknet,
som kan pryda en svensk officer, på sitt bröst, måste
ga i ledet bland Stockholms — jernbärare! Han
afled den 3 Jan. 1820. .
Carl Adolf Fahlstedt hade redan 1793 blifvit
in-skrifven såsom volontär vid Björneborgs reg:te, der
han vid utbrottet af 1808 års krig var fänrik, men
tjenstgjorde någon tid såsom adjutant hos brigadchefen,
öfverste Sandels. Traditionen förmäler, att Fahlstedt
var den adjutant som, enligt Runebergs skaldestycke
»Sandels», så djerft tilltalade sin chef då denne, d. 27
Okt. 1808, före slaget vid Wirta bro, dröjde så länge
vid frukostbordet i Pardala by. Fahlstedt sårades
sedan svårt i detta slag, fick tapperhetsmedaljen och
transporterades, år 1810, såsom löjtnant till Westgöta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
