Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef slutligen öfverste-löjtnant i armén och (1816) major
vid sistnämnde reg:te samt afled 1824 på Haga
boställe i Helsingland.
Collan tjenade under kriget upp sig till officer,
sårades svårt i slaget vid Alavo d. 17 Aug. 1808, blef
efter freden kapten vid Gotlands Nationalbeväring och
dog på 1830-talet.
Om grefve Joh. Adam Cronstedt, »den tappre
öfversten för Savolaks lätta infanteri-reg:te och under
kriget anförare för tredje eller Savolaks-brigaden»,
hafva vi ofvan nämnt några ord, till hvilka vi här
blott vilja foga följande yttrande i den rapport, som
Adlercreutz afgaf efter slaget vid Lappo den 14 Juli:
»Brigadchefen m. m. grefve Cronstedt har med utmärkt
»contenance fört téten af .Savolaks jägare, som under
»frammarschen i 8 timmars tid gjorde den lifligaste
»attaque, och anförde slutligen attaquen emot fiendens
»högra flygel, som äfven forcerades till retraite.» ■—
Under den häftiga striden vid Alavo den 17 Aug.
kommenderade den då redan till generalmajor
befordrade Cronstedt närmast Adlercreutz och anförde
avantgardet, som beslutsamt angrep de framryckande,
betydliga fiendtliga truppmassorna, hvilka anföllo med
hårdnackad djerfhet. Efter affären yttrade den
ridderlige generalmajoren J. F. Aminoff, som icke blifvit
tilldelad någon brigad: »Grefve Cronstedt, hvilkens
»vana var att alltid uppehålla sig i starkaste elden,
»för att med sin närvaro uppmuntra truppen, blef då
»svårt sårad. Lagd på landsvägen på några
soldat-»kappor, såg han sin brigad hasta förbi för att
häm-»nas sin älskade befälhafvares fall — och hvarmed den
»äfven höll ord.»
Joachim Zacharias Duneker, måhända den tappraste
bland de tappre, om hvilken Runeberg sjunger, i
skaldestycket »Den femte Juli»:
»Den femte Juli, ack, den drog
ej spårlöst bort, jag mins den nog
se’n sjutton år den dagen,
det var den dag, då Duneker dog.
Men fråga, om du träffar på
en veteran från kriget då,
en af de tappras skara,
spörj, om han kände dock en man,
som priset öfver alla vann,
och trofast skall han svara:
Ja, herre, Duneker hette han.»
Duneker, född d. 12 Nov. 1774, utmärkte sig för
nästan öfverdådig tapperhet redan såsom furir vid
Savolaks jägare i den häftiga striden vid Pirttimäki
1790. Vid utbrottet af 1808 års krig var han kapten,
blef, efter slaget vid Pulkkila d. 2 Maj, der han,
såsom befälhafvare för venstra flygeln, i spetsen för sina
Savolaks-jägare, trots en häftig kartesch-eld, stormade
det fiendtliga batteriet, utnämnd till major och R. S. O.
Med rådighet och tapperhet utförde han de många
farliga expeditioner, på hvilka han med större och
mindre truppafdelningar sedermera utsändes-, mot
rys-sarne, hvilka han förorsakade stor manspillan och icke
ringa förlust af åtskilliga krigsförnödenheter.
Vid Wirta bro d. 27 Okt. utförde Duneker under
af tapperhet. Han följde sedan armén norr omkring
Bottniska viken och fann hjeltedöden d. 5 Juli 1809
vid Home fors bruk i Nordmaling. Endast 35 år
gammal, hade han dock innan sin ärofulla död redan
blifvit öfverste-löjtnant och riddare af Svärdsordens stora
kors.
Gust. Adolf Ehrnrooth, till börden finne, hade
studerat i Upsala och vid krigsakademien på Carlberg,
blef redan vid 25 års ålder i:ste major vid Savolaks
infanteri-reg:te. Den hastiga befordran, han vunnit,
rättfärdigade han under kriget, der han utmärkte sig
i, bland andra strider, den vid Leppävirta d. 11 Mars,
vid Revolaks d. 27 April, vid Lappo d. 8 Juli och
vid Alavo d. 17 Aug. Under blodbadet vid Oravais
d. 14 Sept. räddade Ehrnrooths mod och kallblodighet
Vesterbottens reg:te från att öfvermannas af en
tredubbel kedja ryska jägare. Eljest mycket liflig,
manövrerade E. der, med sin bataljon lika lugnt, som
på ett exercisfält. I denna för honom så ärofulla strid
blef han svårt sårad. Han utnämndes i Okt. s. å. till
riddare af Svärdsordens stora kors. Läkt från sin
blessyr, utmärkte han sig jemväl i Aug. 1809 vid
Umeå. Han blef slutligen chef för ett finskt
jägare-reg:te; avancerade 1821 till generalmajor, och afled i
Lovisa stad d. 28 April 1848, nära 68 år gammal.
M. J. Ehrnrooth, den förres kusin, hade utmärkt
sig redan i det förra kriget och fortfor på samma sätt,
såsom bataljonschef, vid Savolaksarne, under 1808 års
strider: vid Revolaks, Siikajoki, Lappo o. s. v.
Fr. Ulr. Ekestubbe blef 1804 löjtnant, stred med
utmärkelse vid Lappo, Alavo o. s. v. Afled 1814
såsom kapten vid Södra Skånska infanteri-reg:tet.
Ernst Wilh. Fabritius förde, såsom kapten, befälet
öfver en bataljon Savolaksare i det mördande slaget
vid Revolaks d. 27 April, stormade den af ryssarne
starkt besatta prestgården och eröfrade det dervarande
fiendtliga artilleriet.
von Fieandt. Icke mindre än sex officerare med
detta namn, alla käcka och rådiga män, deltogo i
finska kriget. Två af dem med samma förnamn, Carl
Magnus, tjenstgjorde vid Savolaksbrigaden. De fyra
öfrige omnämnas på annat ställe.
Joh. Henr. Furumark, major vid Savolaks
jägare-reg:te, utmärkte sig i slaget vid Revolaks och sårades
sedan svårt under drabbningen vid Lintulaks d. 2 Juli
1808; men blef följande året så återstäld, att han kunde
deltaga i försvaret mot de öfver Qvarken antågande
ryssarne, hvilka vid Holmön fingo en dyrköpt
erfarenhet af vådan att, om ock med öfverlägsen styrka,
attaquera en sådan befälhafvare och en sådan trupp,
som d. v. öfverstelöjtnant Furumark och hans,
visserligen fåtalige, men krigsvane och oförskräckte
Savolaksare. Han afled 1835, vid 65 års ålder, i Finland.
Magnus Otto Furumark, den förres yngre broder,
lika tapper och med ärofulla minnen, jemväl han, från
striden vid Revolaks. Vi återfinna honom i den
blodiga och häftiga striden vid Wirta bro d. 11 Nov.,
hvarest han blef sårad. Erhöll majors afsked och dog
1823, äfven han, i Finland.
Georg Gust. von Gertten, löjtnant vid Savolaks
jägare, fäktade tappert d. 15 Mars 1808, under d. v.
kapt. Dunekers befäl, mellan Kuopio och Toivola,
deltog sedan i öfriga strider och slutligen i den strid vid
Hornefors, der Duneker stupade. Efter krigets slut
kapten vid Södermanlands reg:te, tog han afsked
der-ifrån 1812, men lefde ända till d. 4 Dec. 1856, då han
afled på Echo egendom i Finland, Heinola län och
Gustaf Adolfs socken.
Berndt Adolf Grötenfelt kämpade såsom 2:dre
major vid Savolaks jägare-reg:te med af brigadchefen
Sandels vissordad, synnerlig oförskräckthet vid Wirta
bro. Hans äldre broder, C. H. Grötenfelt, under
kriget 4:de major vid Savolaks infanteri-reg:te, utmärkte
sig vid stormningen af Lintulaks by d. 2 Juli.
Fyra personer med namnet Hjelman, alla i tjenst
vid Savolaks lätta infanteri-reg:te, förvärfvade sig,
under 1808 års krig, officers-epåletter samt
tapperhets-medaljer. Fredrik Hjelman sårades i slaget vid Wirta
bro d. 11 Nov.; Gabriel Hj elman hade, redan i förra
kriget, förvärfvat sig silfvermedaljen, då han, under
1808 års krig, erhöll guldmedaljen samt befordrades
till löjtnant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
