Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bästa af signaturerna undan den fullkomliga
glömskan — arbetet på tekniken, sträfvandet
efter formen, ehuru tyvärr också här den
lidelsefulla energien alldeles saknas. Det är icke utan,
att man här också träffar något nytt, det nya som till
och med en reaktionsrörelse kan föra med sig.
Detta nya är ett undvikande af bravader och
stortalighet, en återgång eller åtminstone ett
försök till återgång till natur och enkelhet, ett
beslut att draga in på den poetiska staten. »Den
gamla efterklangspoesien med sin högtrafvande
patos, sin sökta bildrikedom och sina klingande
fraser fick ett ’pereat’», säger Lorenz Dietrichson i
sin redogörelse för signaturernas första
sammankomster. Man ville nu vara litet mera kräsen i
sin smak, litet mera noga i sitt ordval. Det är
också icke fråga om annat än att man i Wirsén
och Bäckström framför allt finner virtuoser af
rang och att deras verskonst genom noggrann
smak och känsla för ordens valör innebär ett
framsteg. En dikt som Långt bort! är förtjusande
just genom sin finkänsliga teknik och man kan
knappast smakfullare och med mera courtoisie
laga till en poetisk billet-doux:
Du innerligen kära,
du ljufva, sköna,
jag ber en vind att bära
min suck till dig!
Han får ej endast leka
bland tufvor gröna,
min älskling skall han smeka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
