Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ihop. Antingen måste väl mannens moderna
åsikter vara ren blague — och då intresserar
han oss ej ett spår — eller blir han som
själasörjare en vanlig tartuffe — men detta säger
novellen icke. En estetiskt anlagd löjtnant, som
blir innehållslös skeptiker och tom världsman —
det tror man gärna; men en själsfrände till
honom, som utan några vidare själsliga magsmärtor
anlägger prästkaftanen — dylikt vill man ej tro.
Pastorssjälens andliga dekadans har dessutom
långt sannare och med mer passande lugn och
jämn framställningskonst skildrats af Geijerstam
i hans ungefär samtidigt utgifna roman Pj¡stor
Hallin. Att personligheten hos Nordensvan blef
präst är något för hans själsutveckling tämligen
oväsentligt, men det borde undvikits, ty läsaren
rycker ofrivilligt till. Frånsedt detta är novellen
emellertid en starkare accentuerad upprepning
af ämnet i romanen 1 harnesk. I motsättning
till den ryggradslösa hufvudpersonen tecknas
hans broder såsom den lifsduglige
framtidsmannen, han som hela lifvet sträfvar efter att stå på
egna fötter och ej gifver efter en millimeter af
sin personlighet. Den förre går under och blir
en ynkedom för sig själf och andra, den senare
växer och blir hvad han alltid varit — en man.
Berättelsens program utvecklar denne senare i
ett samtal om den nyss aflidne brodern:
Han" hade den där olycksaliga förmågan att kunna
lämpa sig efter andra, att kunna ställa sig* behaglig’ —
’mjuka tjänare’ mot alla människor. Hvad man varnade
Ve nya poeterna. 11)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
