Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så var det reaktionen själf, som dräpte henne,
och när Ernst Ahlgren därför själfmant gick ur
tiden, var det som gömdes där en ödslig
symbolik i sorgespelet, och jag tror att det då icke var
många af hennes kvarlämnade vänner, hvilka
ej i den första smärtan kände det som låg där
nu en hel litteratur i sitt röda blod.
Samhörighetskänslan med den bortgångna var så stark
och så naturlig. Och liksom så ofta vid de
förluster, som lifvet bringar oss, insåg man kanske
först efteråt riktigt, huru mycket man i själfva
verket förlorat. Den döda hade ej blott varit en
stor modern berättartalang, hon hade också varit
den trogna arbetskamraten med de fasta skuld-
- rorna, som buro så tåligt och så villigt, den
pålitliga vännen, med de ärliga, oförställda ögonen
och det varma, uppmuntrande handslaget. Med
ordet »kamrat!» brukade hon börja brefven till
dem hon höll af, och det kunde med sanning
sägas på hennes döda mull, att hon själf varit
en kamrat som få.
Under de få år, som Ernst Ahlgren hann
verka i den moderna idéns och den nya diktens
tjänst, saknades icke desto mindre alls ej försök
från de fientliga fraktionernas sida att draga
den som äfven de insågo högt begåfvade
författarinnan öfver till sig. Ett dylikt framskymtade
rätt tydligt i Svenska Akademiens 1888 företagna
»prisbelöning» af boken Folldif och småberättelser
eller åtminstone i den af Wirsén formulerade
motiveringen, där den förträffliga novellsamlingen
De nya poeterna. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
