Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Lundegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes smärtas rötter. Hon är nöjd att få sluta
och glad att få gå bort. Och under alla de
marter hvilka lidandet räcker henne, prisar hon sig
nu lycklig. Med ett matt och tillfredsställdt
leende räcker hon pannan åt döden som åt
en kyss.
Axel Lundegårds skildring är med sin
knapphet och sina sträfva ord skrifven med en poets
vekhet och långt bättre här än i många af de
den gången populära författarinnornas
indigna-tionsdramer ser man för sig nyttan af den
litteratur, som med sina frön till oro och split inom
hemmen och familjerna dock väckte så många
af dem som sofvo och bragte så många slöa
tankar att reflektera öfver de frågor och de
förhållanden som ödelägga eller bringa välsignelse
öfver männskornas lif. Man kommer att tänka
på ett vackert ställe i ett bref af Ernst Ahlgren:
»Äktenskapet är människolifvets dyrbaraste
ädelsten, men emedan dess pris synes många för
högt, har man lärt sig att efterbilda densamma
med mindre ädla ämnen. — Nåväl, vi, den unga
litteraturen, tro oss genom att vända alla
ädelstenens sidor mot ljuset kunna upptäcka, om den
är äkta eller ej, och om vi lyckas, skola vi
skänka den vunna kunskapen åt våra barn.»
Och det ligger en fin och vemodig poesi öfver
de sista linjerna i denna historia om en kvinnas
tragedi:
Lampskenet föll skarpt öfver hennes ansikte,
hvar-ifrån sömnen förjagat hvarje spår af trötthet. Borta voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
