Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin som 80-talist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl orett spetsam a, om hela fäktningen skall gifva något
resultat. Och där har också hvar och en rätt att välja
vapen. Eller vore det icke orimligt, att därför att somliga
bäst reda sig med deklamationernas stora pampar, andra
och spädare händer icke skulle få anlita de ironiens och
sarkasmens finslipade stiletter, som passa dem . . . Men
hvarför just kräfva en så ålderdomlig moderation af en
hop unga neofyter? Som man ropar i skogen får man
svar — och nämn mig ett vapen mellan det brutalaste
våld och den mest hysteriska känsloberusning, som
religionerna skytt att använda.
Nej, sublimiteten och hånet äro likgamla. Samtidigt
med att människan först kom på den stora tanken att
lyfta sitt ansikte uppåt och gå sin lefnadsstig med blicken
först på himlen, vaknade också den tanken, att man med
sådan kroppsställning lätt kunde riskera att slinta och i
ett dike spela en mindre etetisk figur. Det kan gömma
sig så mycket fruktbärande kritik bak Thersites-manteln
och den största häcklaren, världen känt, var dock den, på
hvilkens graf det inristades: Han lärde det mänskliga
snillet, att det borde vara fritt. Han försvarade Calas,
Sirven, La Barre och Montbailli . . .>
Och hur vackert och korrekt på en gång
förklarar icke den unge Levertin den senare —
äfven hos honom själf en tid — så misskrediterade
hvardagsskildringens och »gråvädersdiktens»
uppgift i de afslutande raderna i samma uppsats:
»Ni vet, hvad man kan se mycket och olikartadt i
en reflektionsspegel? Det är vårmiddagarna med solglans
öfver husens grå väggar, lyktglas, som tindra, en luft, som
är liksom impregnerad af glittrande ljusatomer, skimrande
seldon, finborstade höga hattar och damernas mjuka, blonda
hårflätor, hvilka ens fingrar längta efter att få smeka . . .
Men det är också de tunga novemberkvällarna, då
gaslågorna lysa förgråtna i hörnen, då den lvtta tiggerskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
