Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin som 80-talist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bortse från den brist på verklig och omedelbar
iakttagelse och på verklig och oansträngd
skild-rargåfva, som nedtynger deras sidor och kapitel.
Hur skrifna och i just icke uteslutande god
mening litterära verka icke dessa en ung mans ord
till en annan:
Käre Bäfve, låt mig få tala ut en gång. Jag har
så länge, så länge Önskat göra det . . . Svara mig, hur
kan ni sitta så här dag ut och dag in och skrifva
anföranden åt far, hjälpa honom att strida mot hvad ni själf
anser för rätt . . . Nej, neka inte, ni står på samma grund
som jag — det har jag märkt många gånger, märkt utaf
miner, förflugna ord, med hela den instinkt, som drifver en
paria att sträcka ut handen mot en annan . . . Glömmer ni
då alldeles, att det är den enda, stora, oförlåtliga
dödssynden här i världen att sabla ner det som man själf
anser så heligt, att man kunde gifva sitt bästa blod för det?
Och icke är det just den moderna
kärleks-skildringens luft i denna lilla dialog mellan tvänne
unga efter förklaringen:
— Min dyra flicka!
— Ja din egen, egen för all, all tid!
— Hedvig, hvad jag älskar dig!
— Signe dig för det! . . . Det var nu för väl att det
blef afgjordt i dag. Jag har väntat så länge på det, Kurt,
så länge.
— Jaha, den 19 november, du, lördagen den 19
november.
— Så gick då allt i uppfyllelse, och det blef det
vanliga, ljuflliga slutet på den gamla barndomshistorien.
— Fästmö och fästman, menar du?
— Nej, man och hustru!
— Älskade!
De nya poeterna. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
