Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Danska krigets annalkande - De sista försöken att förekomma krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De sista försöken att förekomma krig. 67
fälle för sin omgifning hemlighållit sina planer. Den gången
hade anbudet framkastats just för att bilda en motvikt mot
dessa planer, som då närmast gingo ut på att genom ett ryskt
förbund skaffa Sverge fria händer vid ett tillämnadt krigsföretag
mot Danmark. I Köpenhamn, där man anade Gustaf III:s af-
sikter, mottogs också förslaget med misstro, och att den svenske
konungen skulle låta det förfalla, var helt naturligt1). Saken
fick icke bättre lycka hos honom denna gång.
De villkor konungens omgifning tänkte sig för detta familje-
fördrag voro emellertid följande. Alliansen skulle hafva samma
defensiva karaktär som den bourbonska samt lämna full frihet
åt hvar och en af de allierade makterna att sluta defensiv-
eller handelstraktater på andra håll. Sverge kvarstår vid sin
gamla allians med Frankrike, men afstår för att öfvertyga Ryss-
land om sin uppriktighet från förbundet med Turkiet. Till
gengäld för denna sist nämda uppoffring skulle Sverge fordra
återställandet af den finska gränsen sådan denna var före Åbo-
freden.
Oxenstjerna ansåg, att äfven om Ryssland icke kunde för-
mås att afstå från detta område, vore dock den politiska styrka,
som alliansen komme att skänka konungen, »väl värd de 4 eller
5 mils klippor, som man slogs om på denna gräns». Efter
fördragets afslutande skulle dessutom de makter, som nu ville
åt Sverges regeringsform, få inträsse af att stödja den. Slut-
ligen — om icke kungen själf genast skaffade fred, vore det fara
värdt, att riksdagen och hären gjorde det.
Oxenstjernas argument lyckades ej öfvertyga konungen,
som hade skäl att sätta större värde på hans skaldebegåfning,
än på hans politiska blick. Gustaf III svarade på alla föreställ-
ningar, att han ansåg det orätt att öfvergifva turkarna och att
han icke ville ålägga sig några politiska band. Oxenstjerna började
dessutom snart märka, — troligen med samma förvåning som
’) ODHNER: Gustaf III, II, 247—253, 265—267, 349.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
