Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronprinsparet Carl och Louise.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dölja sin fåfänga och lust att skryta, icke bara öfver sin
manliga skönhet, styrka och ryttarskicklighet, utan äfven öfver
åtskilligt annat, som verkligen icke var något att skryta öfver.
Kronprinsen uppträdde vanligen så enkelt, anspråkslöst
och liknöjdt att dölja hvad han borde ha dolt, att de som icke
väl kände honom, trodde att en så frispråkig och ogenerad
man var uppriktig i allt hvad han sade och gjorde. Men
lismande lycksökare hade inbillat honom, att för en slug
politiker och diplomat af den berömda Talleyrandska skolan tjäna
orden att dölja tankarna. Då och då blef därför hans tal
tvetungadt, men i allmänhet visade han sig sådan han var i
godt och ondt; känslig, gifmild, ridderlig, ädelmodig,
lättsinnig, passionerad, hetsig, ibland äfven grof och rå, men
kunde, då han ville det, representera med imponerande
kunglig värdighet och bländande, smakfull ståt.
Kronprinsessan Louise var en kärleksfull, öm, hängifven,
öfverseende maka, men hennes inflytande var icke tillräckligt
starkt, för att uttränga de mäns, som delade kronprinsens smak
och böjelser att njuta af de nöjen lifvet erbjuder en villig sökare
och som smickrade honom, för att de skulle må godt i
hans nåds solsken, som lyste med mera välvillig
inbillningskraft än klarsynt omdöme.
Kronprinsen hölls af kung Oscar aflägsnad från
regeringsärendena. År 1848, då det gällde att modifiera svenska
statsförfattningen, gjorde han motstånd mot konung Oscars
medlande, liberala åsigter och visade sig för öfrigt ganska
konservativ i politiken, ehuru demokratisk i sitt sätt att uppträda.
Han var då ganska illa omtyckt af det liberala partiet. Men
de sedermera öppet uttalade sympatierna för Vestmakterna
under det Orientaliska kriget, hans önskan att Sverige skulle
verksamt deltaga i det, hans fiendskap mot Ryssland, hans
kända syften i afseende på Finland; denna hvad man kallade
»nationella hållning» närmade de liberala till honom och gjorde
honom populär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
