Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - B. Reformert mission under 1600-talet - Indianernas apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 46 -
Snart blef Eliot gripen af en lefvande kärlek till indianerna, och
med tillhjälp af en infödd, som han upptagit i sitt hus, lärde han
sig tala deras svåra språk med sådan skicklighet, att man trodde, att
det blifvit honom af Gud särskildt uppenbaradt. Han författade en
ordbok öfver detsamma och öfversatte de tio budorden, Fader vår
samt några bibelspråk och böner.
Den 28 oktober 1646 begaf han sig i sällskap med tre vänner
på sin första utflykt till indianerna vid Charlesfloden. Af höfdingen
mottogs han gästfritt, och inför en talrik församling höll han en lång
predikan öfver Hezek. 37: 3 (»Kunna dessa ben få lif?»).
Infödingarne hade mångahanda märkvärdiga saker att fråga honom om, så
att sammankomsten varade i tre timmar. Fjorton dagar därefter
upprepade han sitt besök, och en gammal krigare frågade under tårar,
om det icke för honom vore för sent att komma till Gud. Snart
spred sig rörelsen, och under hans predikningar lyftes många ögon
och händer upp mot himmelen, under högljudd gråt. Allt fler och
fler samlade sig vid Charlesfloden, där Eliot i Nonanetum (»Vår
glädje») bildade ett litet samhälle. De hedniska sederna afskaffades.
Söndagen firades strängt. Daglig morgon- och aftonbön infördes i
alla »wigwams», och hela lefnadssättet normerades genom en lag, till
hvilken Eliot gaf utkastet. Hans grundtanke var att föra indianerna
fram på samma väg, som Herren fordom fört Israel. Därför blef hela
deras borgerliga lif underordnadt lagen. Allting skulle ordnas enligt
den heliga skrift; Herren ensam skulle vara deras lagstiftare, domare
och konung. På mångahanda sätt spåras häri puritanernas lagiska
anda; men Eliot har alltifrån början haft klar blick för den
nödvändiga föreningen af kultur och mission. Skola hölls för barnen, och
de vuxne undervisades i åkerbruk och handtverk.
Snart mottog han från höfdingar på andra orter uppmaning att
komma och predika för dem, och outtröttlig drog han ut på ofta
ganska långa och faruppfyllda predikofärder. »Jag har nu», skrifver
han en gång, »icke haft torrt på mig alltifrån tisdag till lördag,
hvarken dag eller natt. Då jag skall sofva, drager jag af mig stöflarna,
urvrider mina strumpor och tager dem sedan på mig igen. Men Gud
står mig bi. Jag jublar, då jag får upplefva många tröttsamma dagar
och nätter under faror bland hedningarne, faror i urskog och öken.
Ofta, då jag vadade öfver floder, steg vattnet högt upp på mig, men
jag förlitade mig på Herrens löfte: »Om du ginge igenom vatten, är
jag med dig». (Es. 43: 2).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
