Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - B. Reformert mission under 1600-talet - Indianernas apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 48
uttala sin innerliga glädje öfver de härliga frukter af gudaktighet, som
uppenbarade sig bland dem.
På Eliots äldre dagar skockade sig molnen öfver honom. Hans
kroppskrafter aftogo, hans hus hemsöktes af stora sorger, som han
bar med sällspord trosstyrka. Tre af hans söner, som redan börjat
blifva sin fader behjälplige, rycktes bort. Och år 1675 utbröt
slutligen — efter en lång fredstid — det sorgliga indiankriget, som
skulle omintetgöra så mycket lofvande arbete. En stamhöfding,
Meta-komet — engelsmännen kallade honom kung Filip hyste ett
in-grodt hat till de hvite. Han klagade öfver, att de, trots lagligen
ingången förlikning, fortforo att tillegna sig allt mer och mer land,
förstörde hans folk genom det fördärfliga »eldvattnet> och inför rätta
läto en hvit kältrings vittnesmål gälla mera än tjugo hederlige
indianers. Hans sträfvan gick därför ut på att förmå de infödda
stammarna till ett gemensamt krig, men engelsmännen kommo honom i
förväg, och en fasansfull tid med mord och brand följde därpå.
De kristne indianerna i de nya samhällena tillhörde de
upproriska stammarna och läto sig till största delen ryckas med i kampen,
som slutade med dessa stammars fullständiga utrotande. De sju äldre
nybyggena höllo sig utanför striden, men de fingo ändock utstå
förfärliga lidanden. Engelsmännen trodde dem icke, bevakade dem
strängt och misshandlade dem hänsynslöst. Själfve Eliot och andra
indianvänner misstänktes och hånades af den offentliga meningen.
Slutligen befallde regeringen, att Natik skulle i grund förstöras och
rödskinnen flyttas öfver till en ö. Med blödande hjärta församlade
den åldrige Eliot dem och förmanade dem att med undergifvenhet
och tro bära olyckan. Från olika kolonier samlade sig småningom
omkring 500 bedjande indianer på ön, och Eliot fortfor, så länge
hans krafter tilläto honom det, att besöka, uppmuntra och styrka den
kvarlefva, som återstod.
Ar 1690 gjorde han sin sista predikofärd. Men äfven sedan han
icke mera orkade resa eller predika, kunde han dock icke öfvergifva
missionen. Med innerlig sorg såg han, huru de hvite började hålla
negerslafvar, och han förmådde då några bland slafegarne att sända
negrerna till honom, för att han skulle få undervisa dem. Till och
med på sin dödsbädd hade han hos sig en blind negergosse, för
hvilken han föreläste bibelspråk och böner. »Ett mörkt moln hvilar öfver
evangeliets verk bland indianerna», suckade han på sitt yttersta;
»Herren ingjute nytt lif däri och främje detsamma, då jag är död.» Och
vid 87 års ålder utandades han med de orden: »Välkommen, glädje!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
