Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - C. Luthersk mission på 1700-talet - Den förste lutherske banbrytaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 56 -
likkista — som han själf låtit göra för att alltid påminnas om döden
— och bar honom ut på torget, där han dog. Då var Bartholomæus
sex år gammal. Han egde alltifrån barndomen en svag
kroppskonstitution, men stora själsgåfvor — i synnerhet stor språktalang —,
ett stämningsrikt hjärta och en oböjlig vilja.
Vid 16 års ålder blef han allvarligt väckt och kom då i
beröring med Francke i Halle och Joachim Lange i Berlin. Tyvärr måste
han tvänne gånger afbryta studierna på grund af sjukdom. Under
den svåra kamp, det kostade honom att böja sig under »det kära
korset», dyka missionstankarna upp hos honom. Han tröstar sig med,
att »någon likväl utsändes till främmande land, där man icke hade
synnerligt behof af den teologi, som hans svaga hälsa hindrat honom
att rätt odla». Han lyckades emellertid fullborda sina
universitetsstudier och började att predika både hemma och annorstädes. Hans
sinne var ännu fullt af ungdomens öfvermod, men hans hjärta brann
af längtan att få tjäna Herren.
Just i de dagarna kom han på besök i närheten af Berlin och
blef uppmanad att blifva missionär. Ziegenbalg ryggade tillbaka af
bäfvan. Men då vännerna funnit en annan, sju år äldre teolog,
Heinrich Plütschau från Mecklenburg-Strelitz, hvilken med stor
frimodighet antog kallelsen, var Ziegenbalg också redo, och den 1 okt.
1705 förklarade de bägge: »Vi gå i Herrens namn, och om Gud
ville skänka oss blott en enda själ bland hedningarne, skulle vår resa
hafva fått sin lön».
De bägge unge männen kommo till Köpenhamn, men här
uppstodo nya svårigheter. Oviljan mot dem, såsom varande tyskar, och
än mera mot deras pietistiska väsen, som onekligen också
uppenbarade sig i en mindre klädsam, ungdomlig tvärsäkerhet, hade nära nog
kunnat komma saken att stranda. Sjællands biskop förklarade dem,
efter anställd examen, för oduglige och vägrade att prästviga dem.
Då genomdref Lütken, att de blefvo omigen examinerade af honom
och i konungens närvaro. Därefter måste biskopen på konungens
befallning prästviga dem.
Den 29 nov. 1705 gingo de om bord på skeppet »Sofia
Hedvig». Den ursprungliga planen var att sända dem till Västindien;
sedermera hade man tänkt på Guinea, och nu blef det till Trankebar.
Man vet icke, hvad som vållat förändringen. Men säkerligen var detta
Guds finger, alldenstund här funnos helt andra möjligheter för en
stor mission. Den följande framställningen skall tydligt nog ådaga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
