Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - C. Luthersk mission på 1700-talet - Slutet på den dansk-halleska missionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 87 -
stoppades själfva källan. Redan G. A. Franckes efterträdare som
missionsledare i Halle, G. C. Knapp, söker förgäfves att göra de förut
så efterlängtade missionsberättelserna »intressantare» för den
förändrade tidsandan. Det blir allt svårare och svårare att ens finna
missionärer att utsända. Och hurudana voro de, som kunde fås? År
1796 skrifver missionär John där fjärran ifrån: »Missionens framtid
står och faller med nye hjälpare . . . Men kan man ej längre få till
missionär någon ärlig man, som älskar Gud och bröderna, så låt
oss hellre dö ut, än att vi få ulfvar, som ännu vida hastigare
fördärfva hjorden!»
Bristen på kandidater medförde, att man enligt missionärernas
önskningar år 1803 utsände som »missionskateket» en ostuderad man,
en handtverkare vid namn Schreyvogel. Dock blef han 1813
prästvigd därute för att biträda den siste missionären Cämmerer, som nu
var ensam i Trankebar. Men därvid förblef det.
Jämte den andliga tillbakagången måste äfven de politiska
omhvälfningarna i Europa utöfva sitt inflytande. Tyskland härjades
af krig och kufvades af Napoleons starka hand, och Danmarks förbund
med Frankrike vållade, att Trankebar 1808 blef besatt af
engelsmännen. Under de följande krigsåren kunde inga penningmedel sändas
till missionen, som upprätthölls endast genom gåfvor från
engelsmännen. I följd af penningbrist, som fortfor också efter freden, måste
flera skolor stängas, och alla landtförsamlingarna öfverlåtas åt den
engelska missionen i Tandjur.
Förhållandet till engelsmännen var emellertid icke mera alldeles
sådant som under förra århundradet, då »Sällskapet för främjande af
kristlig kunskap » hade låtit de lutherske missionärerna arbeta efter sin
kyrkas åsikter. Under 1800-talet började den engelska
episkopalkyr-kan försöka att gifva missionsarbetet en prägel af dess egen anda och
yttre former. Och samtidigt härmed hade de lutherske missionärerna
förlorat sinnet för sin egen kyrkas andliga grundkaraktär, hvarjämte
de — under det aftagande missionsintresset inom deras moderkyrkor
— naturligtvis måste söka stöd hos den i framgång varande engelska
missionen. Då därför 1825 »Sällskapet för främjande af kristlig
kunskap» öfverlät hela sitt arbete i Indien åt »Sällskapet för evangeliets
utbredande», så genomförde detta utan vidare den anordningen, att alla
från England understödda missionsstationer (Madras, Tandjur,
Tine-velli m. fi.) jämte dithörande församlingar (omkr. 20,000 själar) och
missionärer ställdes under den engelska kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
