Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - D. Herrnhutarnes mission - Herrnhutarne på Grönland - Brödraförsamlingens mission i Västindien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 94 -
grad tillvann sig grönländarnes kärlek. Och missionsarbetet gick framåt,
så att församlingen efter 25 års förlopp räknade 400 själar.
Den vidare utvecklingen af brödraförsamlingens mission på
Grönland måste vi här förbigå. År 1758 anlades en ny missionsstation
och efter hand allt flera. Under det att den danska missionen i
långliga tider blott erbjöd anblicken af en »uselt vidmakthållen
uppfostringsanstalt för utvärtes kristendom», hafva herrnhutarne egt en
lång rad af lefvande, trofasta vittnen (Matthias Stach verkade på
Grönland i 50 år, familjen Beck genom flera släktled i 116 år) och låtit
evangeliets ljus lysa äfven under de mörkaste tider. Sedan den
grönländska befolkningen i sin helhet blifvit döpt, och under senaste
århundradet den danska kyrkans arbete stegrats i andlig kraft, hafva
herrnhutarne omsider 1899 beslutit att lämna Grönland och åt den
danska kyrkan helt och hållet öfverlåta sina sex stationer och det
arbete, som ej längre kan räknas för mission i egentlig mening.
Brödraförsamlingens mission i Västindien.
Redan innan bröderna afrest till Grönland, hade Leonhard Dober
och David Nitzschmann, hvardera med 6 tyska thaler i fickan, dragit
ut för att predika för negrerna i danska Västindien.
I Köpenhamn måste de genomgå ett svårt eldprof. Alla
människor där framställde för dem arbetet i Västindien såsom alldeles
omöjligt, ja, till och med negern Anton förklarade, påverkad från
annat håll, att hans egen tidigare skildring af slafvarnes längtan efter
Guds ord .vore osanning. Men ingenting kunde rubba dem från
deras föresats. De kunde icke ens blifva befordrade med något af det
danska handelssällskapets fartyg, utan fingo omsider tillåtelse att
medfölja en holländsk kapten, därigenom att högt uppsatte vänner betaide
för dem. Matrosernas hån öfvervunno de genom sitt stilla
uppträdande, och efter en af faror uppfylld sjöresa nådde de omsider den
13 december 1732 målet för sin längtan, hamnplatsen Tappus på S:t
Thomas.
En stor lättnad i deras bekymmer var det, att en tysk
plantage-egare gästfritt upptog dem i sitt hus. Redan samma dag de anlände,
uppsökte de Antons syskon och började, så godt de kunde göra sig
förstådde, vittna för negrerna, som voro vane att tala rådbråkad
holländska. Desse sprungo omkring och klappade i händerna af glädje
öfver att sådana vackra ord också voro bestämda för de stackars neg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
