Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - D. Herrnhutarnes mission - Brödraförsamlingens mission i Västindien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 98 -
vi där,» blef svaret. Och Zinzendorf utbrast: »Gens ceterna (ett
oförgängligt släkte), desse mährer!» Så snart han fick erfara, hvad som
händt, vände han sig till guvernören och utverkade de fängslades
fri-gifvande. Vördnadsfullt kysste han deras händer, och på
Basunberget samlades de alla med församlingen, som genom Guds nåd
tillväxt under förföljelsen. Zinzendorf mottog ett mycket djupt intryck
af de omvändes allvar och kvarlämnade, då han själf fortsatte resan
till Nordamerika, tvänne bröder vid missionsarbetet.
Visserligen försökte man ännu på flerehanda sätt att förolämpa
missionen och de omvände, men slutligen ingick konungens af
Danmark godkännande af Martins prästvigning. Och nu spred sig
rörelsen öfver hela ön. »Det går knappast någon dag,» skrifver Martin
1741, »utan att här komma själar, som känna sin nöd och ropa om
nåd. Vandrar man ut, så hör man dem bedja och gråta, den ene på
sockerplantagen, en annan i skogsdungen och en tredje bakom sitt
hus.» Sexton infödde medhjälpare — s. k. fiskare — drogo ut, två
och två, och predikade hvarje lördag och söndag på alla plantager.
På 52 olika ställen på ön funnos väckte negrer. Bröderna öfverläto
nu också åt negrerna själfve att ombesörja den världsliga
undervisningen i läsning och skrifning för att uteslutande förkunna Kristi kors.
Ar 1744 lyckades Martin omsider — efter flera fruktlösa försök
- att grundlägga en varaktig mission på S:t Croix, hvarest han själf
bosatte sig, och följande år kunde han döpa de förste på S:t Jean.
Stor sorg väckte emellertid negrernas opålitlighet: efter väckelsens starka
stämningar följde slöhet och återfall i synden, så att bröderna under
många år icke vågade döpa någon alls, och en så sträng kyrkotukt
infördes, att de uteslutne sjönko ännu djupare. Saken blef sorgfälligt
behandlad på synoden i Herrnhut 1747, hvarvid man beslöt sig för
ett mildare tillvägagångssätt, som därefter blef infördt af biskop
Watte-ville vid hans med stor välsignelse utförda visitation 1749. Vid
samma tillfälle infördes också dop af alla de döptes små barn strax
efter födelsen.
Församlingarna tillväxte alltjämt. Den 1 februari 1750 dog Fr.
Martin, hvarpå missionen leddes af G. Weber. Icke långt därefter
öfvergingo öarna från det västindiska handelssällskapet till den danska
kronan, och de förste kunglige guvernörerna voro vänner af
brödernas arbete. Vid missionens 25-årsfest 1757 räknade densamma öfver
1400 vuxne negrer och 300 barn. En stor seger var vunnen, och
den var icke för dyrköpt, om ock redan under de 11 första åren ej
mindre än 35 dödsfall timade bland herrnhutarne därstädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
