Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - D. Herrnhutarnes mission - I Nordamerikas urskogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 103 -
1735 sände Zinzendorf, hvars tankar på annan väg blifvit riktade på
Amerika, till den engelska kolonien Georgia, tio bröder under
ledning af G. A. Spangenbero, Herrnhuts styresman efter Zinzendorfs
död. Följande år kommo dit ytterligare tjugo under David
Nitzsch-mann, hvars namn vi redan känna. Vid Savannahfloden började de
att för rödskinnen förkunna »det stora ordet», och lofvande tecken till
församlingsbildande visade sig, då bröderna 1740 blefvo nödsakade
att flytta till Pennsylvanien, därför att engelsmännen under det då
utbrutna kriget mot Spanien icke kunde bevilja dem den utlofvade
friheten från krigstjänst. I Pennsylvanien anlade de efter Herrnhuts
förebild tvänne små samhällen, Nazareth och Betlehem (vid
Delaware-floden), och där grundlade de en missionsskola också för arbetet i
Västindien och Surinam.
Ungefär samtidigt drog Christian Heinrich Rauch ut bland
mohikanerna. I New York hade han träffat tvänne af deras
höfdingar, och trots alla européernas varningar begaf han sig till
Scheko-meko, hemorten för den ene höfdingen, Tschoop. Han rönte ett
vänligt mottagande, och ehuru han, sedan den första nyfikenheten hade
lagt sig, fann deras hjärtan »fast tillyckta», gjorde hans ord intryck
på Tschoop, som dittills varit en röfvare och en drinkare, samt äfven på
en och annan bland de öfrige. Häröfver vredgades emellertid de hvite,
hvilka i sitt syndiga lefverne kände sig träffade af hans predikan. De
hotade att döda honom och upphetsade indianerna mot honom. Men
han höll likväl ståndaktigt ut i tro och hopp. »Ingen dörr», skref
han, »kan ändock vara så tillbommad af djäfvulen, att icke Kristus
skulle kunna spränga densamma.» Och hans tro kom icke på
skam-Tschoop, som sedan någon tid återigen varit hans fiende, blef med
Guds nåd verkligen omvänd och vittnade själf inför sina landsmän.
Om sin omvändelse har denne en gång .berättat på följande sätt:
»Bröder, jag har själf varit hedning och vet, hur det är ställdt med
hedningarne. Det kom en gång till oss en präst, som ville lära oss,
och började med att bevisa, att det fanns en Gud. Då svarade vi:
»Tror du icke, att vi veta det? Gå du dit, därifrån du kommit!»
En annan gång kom en präst och ville lära oss: I fån icke stjäla,
icke supa, icke ljuga o. s. v. Vi svarade honom: »Din narr, tror du
icke, att vi veta det? Lär dig först själf och lär de människor, från
hvilka du kommer, att icke göra så! Ty hvilka supa, stjäla och ljuga
mer än ditt folk?» Och därpå skickade vi honom bort. En tid
därefter kom Christian Heinrich till mig i min hydda och satte sig hos
mig. Innehållet af hvad han sade var ungefär detta: Jag kommer till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
