Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Genombrottet - B. De förste banbrytarne därute - Missionen på Tahiti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 151 -
År 1803 dog den gamle konungen, och hans son besteg
tronen under namn af Pomare II. Denne hade alltid varit
missionärernas bästa värn, lät sig gärna af dem undervisas och skyddade dem
också mot folkets roflystnad. Men människooffren fortforo, och
konungen omgaf sig med en skara vällustingar och deltog i deras
utsväfningar.
Man försökte sig med barnskolor. Ett alfabet uppgjordes, en
ordbok författades, och en helt liten katekes skrefs. Men under det
rådande själfsvåldet var det svårt att hålla barnen till ordning och
stadga, och resultaten blefvo ytterst ringa.
Så framkallade år 1807 konung Pomares våldsgärningar ett
långvarigt krig, som slutade med ett stort nederlag för konungen. De
upproriske plundrade missionshusen, och Pomare måste jämte alla
missionärerna fly till Eimeo. På Tahiti var för långa tider intet att
göra, och på flera år hade missionärerna ingenting hört från
hemmet. Därför uppgåfvo de allra fleste missionsarbetet äfven på en
grannö, där det dock ännu fanns möjlighet att stanna, och seglade
1809 till Port Jackson. Henry Nött ensam stannade kvar hos
konungen på Eimeo. Hela det under så stort jubel påbörjade
missionsverket tycktes nu efter tolf års förlopp vara fruktlöst.
Likväl bar tårarnas utsäde frukt. Följande år fingo
missionärerna i Port Jackson från Pomare, som af motgången blifvit
ödmjuk, bref om att komma till honom på Eimeo. De skyndade sig att
göra detta, och snart kom arbetet ånyo i gång på Eimeo och öfriga
oar. År 1812 bröt Pomare öppet med afguderiet, bad att blifva döpt
och förklarade, att, »om ingen annan ville höra missionärerna, så ville
han det, ty han önskade blifva salig efter döden och frälsad på
domedag». Under pröfningstiden fick han emellertid från Tahiti
uppmaning att återvända till sin gamla hufvudö, och flera år förlupo nu
under skiftande öden, innan det blef lugn och ordning i landet.
Pomare blef dock sin föresats trogen och uppmanade sina anhängare
att blifva kristne. Och år 1813 började isskorpan kring folkets
hjärtan att smälta. På Tahiti hade några af egen drift börjat hålla
bönemöten. Desse kommo till missionärerna på Eimeo för att
erhålla undervisning; på Eimeo slöto sig flere till dem, och vid en
sammankomst förklarade 31 infödingar högtidligt, att de ville blifva
kristne. Äfven på öfriga öar började infödingarne samla sig och bådo
om lärare.
Den sålunda uppkomna rörelsen spred sig. Folket började
förlora tron på afgudarna, och omkring år 1815 kunde antalet af »de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
