Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - De stängda portarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 231 —
sin död 1875 med utomordentlig välsignelse, samtidigt med att andra
trogna vittnen spredo ljus rundtomkring i vidsträckta trakter.
Ej heller kunna vi dröja vid nederländska missionssällskapets
betydelsefulla arbete på ostindiska öarna. Under det att Josef Kam
på Amboina (bland Molukkerna) utförde en stor gärning för att
ingjuta lif i de döda kyrkoformerna från äldre tider, började man på
Celebes en egentlig mission bland de hedniske Alfurerna i
Mina-hassa, där Riedel och Schwartz (från 1830) arbetade med så stor
välsignelse, att därstädes småningom uppstod en hel folkkyrka (som
nu räknar öfver 140,000 medlemmar).
Man finge likväl en felaktig bild af denna period, om man toge
dessa segrar som bevis på en allmän framgång. Tvärtom måste de
anses som undantag — de första ljusglimtarna på himmelen i öster,
medan ännu råder natt: såsom uppmuntrande och löftesrika förebud
af missionens Herre under tider, då man i allmänhet taget fann
portarna stängda.
Under genombrottsperioden påbörjade man arbetet, visserligen
förberedd på stora uppoffringar, men dock i förväntan om, att
hedendomens murar snart måste falla, och folken med glädje komma för
att vandra i Herrens ljus. Men man fick erfara, att fästningen
icke föll för de första anloppen. En långvarig och grundlig
belägring fordrades. Man fick så utan att få skörda, ja, rödja marken
och plöja, innan man kunde göra utsäde. Man måste lära sig att
förtröstansfullt bida, spana efter vägar, där inga sådana funnos, gräfva
löpgrafvar, medelst hvilka man obemärkt skulle kunna närma sig
fästningen och förbereda ett senare inträngande.
Portarna voro stängda. Detta var den erfarenhet, som
missionen måste göra på de flesta ställen. Det dödande klimatet — för
att börja med de mera yttre förhållandena — på hur många orter
spärrade icke det vägen för evangeliet! Under den tropiska solens
strålar i feberalstrande nejder sjönko hundratals Herrens vittnen i
grafven, utan att någon framgång tycktes vara vunnen. Och
svårframkomligheten i de vilda trakter, där ingen mänsklig kultur banat väg,
tycktes ofta helt och hållet stänga tillträdet för de ensamme
missionärer, som icke till sitt förfogande hade särskildt utrustade
»expeditioners» penningar eller maktmedel.
De största hindren lågo dock icke i naturförhållandena, utan
hos hednafolken själfva. Icke blott den rationalistiskt-romantiska
drömmen om att i de oberörda hednalanden finna älskliga, oskyldiga
naturfolk måste förflyktigas under intrycket af bittra erfarenheter om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
