Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Västafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 265 - -
gent mottog dödsbudskapet utan de vanliga, bullrande veropen; hvart
enda öga tårades, stilla reste församlingen sig upp och sjöng hans
älsklingspsalm, och en medlem sade: »Käre bröder, jag tror, att Gud
tog honom bort, därför att vi blickade mera upp till Johnson än till
Jesus . . . Låtom oss vända oss till Herren och bedja honom, att
denna sorg måtte medföra en helig frukt!»
Under fortfarande vedervärdigheter, som stundom höllo på
att göra alltsammans om intet, skred arbetet framåt. Liksom ofta
annanstädes utgingo de farligaste inflytelserna från de gudlöse hvite
kolonisterna och det af dem införda brännvinet. Ofta fick
missionsgärningen lida äfven genom det i följd af dödsfall skedda
ombytet af arbetskrafter. Under 25 år måste kyrkomissionssällskapet
begrafva 109 utsände missionärer, men andra fyllde desses platser, och
den kärlek, som var starkare än döden, gjorde ett starkt intryck på
negrerna. Sålunda sade de till en missionär: »Massa stanna länge!
Ack, hvit man fruktar icke döden, såsom svart man. Hvit man
kommer, dör, en annan kommer igen. Ack, sannerligen, hvit man älskar
oss stackars svarte alltför högt.» En icke ringa välsignelse rönte
missionen genom införandet af söndagsskolor, och
bildningsanstalten i Furabukten fick nåden att uppfostra månge skicklige infödde
medhjälpare. Metodisterna kommo också dit (den förste 1811) och
arbetade endräktigt tillsammans med kyrkomissionen, så att kolonien,
som 1852 erhöll egen biskop, allt mer och mer närmade sig till att
blifva ett kristet land, hvarifrån ljuset spred sig äfven till aflägsnare
trakter.
Öster om Sierra Leone ligger på Pepparkusten dess amerikanska
afbild, Liberia, upprättadt 1824 af »det amerikanska
kolonisationssällskapet» (jfr sid. 137 f.) för att upptaga frie negrer från de
nordamerikanska staterna. Enär de dit invandrade negrerna till största
delen redan från Amerika voro kristne, hade missionen närmast att
taga sig af de egentligen infödde. Också där kan en lång rad af
grafvar berätta om den oöfvervinneliga kärleken till Kristus. »Om
jag dör», sade de amerikanske metodisternas förste budbärare, Cox,
till en vän, da han reste ut 1833, »så får du komma och skrifva
min grafskrift.» Och då vännen frågade, hvad han skulle skrifva,
svarade han: »Låt tusen missionärer dö, innan vi öfvergifva Afrika.»
Fyra månader efter hans ditkomst, igenmyllades hans graf. För öfrigt
har kolonien, som med amerikansk doktrinarism strax gjordes till
republik i likhet med Förenta Staterna, på mångahanda sätt haft svårt
att trifvas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
