Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Sydafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 287 -
folket?» frågade Moffat. »Menar ni hottentotterna?» svarade värden
harmset, »så låt mig då hellre gå upp i bergen och hämta aporna,
eller, hör min gosse, gå ut och hämta hundarna!» Moffat yttrade
intet ord mera, utan tog den stora bibeln, läste om den kananeiska
kvinnan och talade gripande öfver dessa ord: »Äfven hundarna äta
ju af de smulor, som falla från deras herrars bord.» Midt under
talet afbröt värden honom sålunda: »Säg detta icke oftare!» hvarpå
han skyndade ut och hämtade in hottentotterna. Efter slutad
aftonbön sade boern: »Min herre, ni tog en hård hammare och slog hål
på ett hårdt hufvud.»
Bland Namafolket, där Moffat skulle verka, hade
Londonmissionen redan 1805 börjat sitt arbete. I längre tid hade denna trakt
lidit mycket af den vilde hottentotthöfdingen Jager Afrikaners
röfvar-tåg. Han hade i likhet med månge bland sina fattige landsmän tjänt
som herde hos en rik holländsk bonde nära invid Kap. Men då
denne skändade deras hustrur och misshandlade deras barn, sköt
Afrikaners broder honom, hvarefter de flydde till Oranjefloden och
härjade landet vida omkring, så att myndigheterna satte ett pris på
Jagers hufvud. Missionärerna hade dock fått så stort inflytande på
honom, att han lät sig döpas under namnet Kristian, men till någon
sinnesförändring hos honom fanns intet tecken.
Nu ankom Moffat till Afrikaners kraal (by) efter en mödosam
färd öfver nakna, vattenlösa berg och glödande heta sandfält.
Tillståndet på missionsstationen var bedröfligt, och Moffats ledsagare
öfvergåfvo honom, men han höll ut och vann Afrikaners förtroende till
den grad, att denne begärligt lyssnade till Guds ord och med den
kärleksfullaste omsorg vårdade Moffat, då denne insjuknat. För att
rådpläga om missionsstationens flyttande begaf sig Moffat jämte
Afrikaner till Kap, hvarest anblicken af kristendomens seger öfver den
vilde höfdingen gjorde ett ofantligt starkt intryck. Där vigdes Moffat
vid sin trolofvade, Mary Smith, som med outtröttligt mod och
offervillighet i tron, ehuru ofta nära döden, delade med honom hans långa
lifs strider i 50 år. Afrikaner dog kort därefter i tron, men Moffat
flyttade till Betsjuanernas land, där missionen nyss börjat i Nya
Lat-taku nära invid Kurumanfloden, efter hvilken stationen sedermera
benämndes Kuruman.
Betsjuanerna äro en hufvudgren af den sydafrikanska
folkfamiljen, mildare till lynnet än kaffrerna, äfvenledes mera hängifne åt
fredliga värf (såsom bl. a. synes af deras städer, hvilka, i motsats till
de vanliga småsamhällena i Sydafrika, ofta räkna 10—20,000 inbyg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
