»Se här, var god och tag!» sa’ Zevs. »Den vida
Jordbollen, menskobarn! åt er jag ger;
Ett vackert arf, låt se å eder sida,
Att ni som bröder delen mellan er!»

Strax vinningslystnad i hvart öga spelar,
Och ung och gammal örat åt sig drog.
Och bonden skodde sig med hemmansdelar,
Och skog och jagtmark adelsfolket tog.

Och borgarn med sitt gods i boden lommar,
Och presten tog det fetaste som fanns.
Vid bro och vägar satte kungen bommar
Och skapte tull och skrek, att allt var hans.

Från sina luftslott skalden kom omsider?
Det var så dags att komma till förvärf,
Se’n allt var deladt! Ack, den satsen lider
Ej någon brist: att söl är ett förderf.

»Är det mig ensam då som glömskan gäller?
Är ej min trohet städs ådagalagd?»
Till Zevs sin klagan och sin suck han ställer
Och kastar sig inför hans tron försagd.

»Du var ej vaken, det var det som felte,
Och verldens lycka sof du derför bort:
Hvar höll du hus, då jorden man fördelte?
Skyll nu dig sjelf!» sa’ guden något torrt.