Jag följer dit mitt öde vill,
Om det blir aldrig så —
Min sångmö! Sätt ej lipen till,
Det hjelper ej ändå.
Från denna strand, från detta haf
Det ropas nu: »Försvinn!
Här skall bli andra bullar af,
Din tjenst skall snart dras in!»

Jag ser ej något ondt deri,
Mitt lif blir lugnt och fritt.
Jag suckat länge nog att bli
Mitt Sanct Helena qvitt.
Min lycka är väl också din:
Se så, min lilla tös!
Tag lyran nu och packa in,
Och låt oss ta adjös!

Jag sköljt mig uti sjutton år
I detta vilda haf,
Så färgen gått utur mitt hår,
Hvad som ej blåst utaf.
På kobbar, skär och hvita gäss
Jag ledsnat har komplett.
På torsk och flundror, utomdess,
Har jag mig spisat mätt.

Farväl, du hafvets stumma mobb,
Du strömming, skrabb och skjäl!
Farväl du gamla skärgårdssnobb,
Du glada mås, farväl!
Du ofta mig till löje stämt
Och skojat upp min själ:
Din gula näbb håll huggfrisk jemt
Och glöm ej att må väl!

I glada fyrar båda två,
Korsö och Grönskärs fyr!
Liksom de visa jungfrur små
Sen till att oljan tyr!
Och fejen flitigt er lampett
För seglarn utanför.
I bugten kan ni komma lätt
För hvarje ingeniör.

Du telegraf! Ditt värf till slut
För mycket optiskt var.
Du, liksom jag, har sjungit ut,
Det längre sig ej bar.
De, som förut oss hyllat mest,
De se oss nu med harm.
Du vet att lika leka bäst,
Låt oss gå arm i arm!

När skeppen komma hit igen,
Är allt förbytt se’n sist.
Kaptener ge mig den och den,
Se’n jag kommandot mist.
Och nackstyf en och hvar då går,
Som förr på tå har stått,
Och sent och bittid’, år från år,
Af mig påskrifvet fått.