Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Från skolan och gymnasium i Hernösand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skulle man hinna med sina lexor, fick man knåpa
sig upp fyratiden på morgnarne, och sällan fick man
lägga sig före tio eller elfva på qvällarna. Man
pluggade i synnerhet latin bittida och sent. Om man var
alldrig så sömnig, så hjelpte det ej. Man måste ha
i sig ett bestämdt mått, beräknadt efter lärarnes
omåttliga pretentioner. O! Om jag då hade haft vännen
Ridderstad till hands, så skulle jag nog hållit mig
vaken och deklamerat för vederbörande:
»Pojken man pluggar från morgon till qväll med glosor och lexor,
Tråkad i förtid ut, själens friskhet förgår.
Mycket man offra må åt kunskapens träd, det är billigt;
Offra ej framtiden dock, offra ej ungdomen sjelf!
Gossens krafter, som blommans blad, äro svaga och fina:
Villigt andas de in solljus och värme och luft.
Nöjes du icke dermed, dig akta, ej skrid öfver måttan!
Stärka dem, det är en pligt, bryta dem, det är ett brott.»
*
Det var som en naturlag, att ungdomen, så snart
tiden medgaf, skulle roa sig i fria luften. Under
vintern, då väldiga snömassor sällan fattades,
uppkastades stora fästningar, då ofta blodiga strider
utkämpades; och det var icke rådligt för någon att passera
under sjelfva drabbningarne och kulregnet.
Skridskoåkning var ett favoritnöje, äfvensom
kälkåkning och skidlöpning. Det fanns äfven ett slags
skridskor, som kallades gatlöpare och voro nära en
aln långa, med släta jern utan rand, hvarmed
pojkarne brukade åka på de islupna gatorna och i
backarna, hvaraf staden hade och kanske har ännu ett
godt förråd. Ett särdeles nöje var att narra någon
skolpilt, som var nykommen, att gå in i boden till en
gammal, knarrig hökare vid namn Lindstedt och fråga
efter och be att få se på gatlöpare, då man ofta fick
se lilla gubben i sin gröna kaschett med en
torrfiskknippa eller dylikt i högsta hugg förfölja den narrade
och uppskrämde pojken långt ut på gatan och ropa:
»Jag skall ge dig din sakramenskade lymmel för
gatlöpare», hvarvid kamraterne, som narrat pojken och
nu stodo på lur i grannskapet, icke hade minst
roligt.
Det var icke ovanligt att se lärarne sjelfve
äfvensom andra af stadens embets- och tjenstegubbar taga
sig en kälkmotion i den så kallade stadsbacken, der
mången kullerbytta vände upp och ned på magistrar,
landssekterare, rådmän och kanslister under mycken
munterhet och gamman.
Någon gång under vintern, anställde gymnasisterne
och några af de äldre bland skolgossarne ett slags
karnavalståg genom stadens gator. Man valde då en
vacker månskensqväll, då man fick se påfvar och
kungar, Bonaparte och hinhåle, oxar och åsnor, galande
tuppar och grymtande fyrfotingar, lappar och
hottentotter, musikanter af alla slag, fiolspelare och
lurblåsare, trumslagare, pipare och triangelpinglare. Hela
staden var i rörelse. Trappor och plank voro
belamrade med skådelystna, som voro utgångna för att
beundra det mer eller mindre snillrika i kostymeringen.
Detta oskyldiga nöje var särdeles omtyckt utaf
stadsboarne, hvilka också gåfvo sin belåtenhet tillkänna
genom skallande bravorop och handklappningar.
En annan rolighet af mindre oskyldig
beskaffenhet var också denna tiden på modet, men som
försiggick endast under de mörkare vinterqvällarne,
såsom i sjelfva verket hörande till mörksens gerningar.
Det var de brukliga slagsmålen emellan gymnasister
och gesäller, hvilka ständigt åsågo hvarandra som
hund och katt under ett evigt hån och spe om
dagarna, som skulle återgäldas medelst blodiga
drabbningar om nätterna. De hade också till följd en
mängd blånader och besynnerligt omformade och i
alla regnbågens färger kolorerade näsor.
Ett nöje af mera oskyldig art var äfven att, då
det led åt vårsidan, gå ut till någon by i
grannskapet och äta ägg. Man slog sig tillsammans några
stycken och fotade af, företrädesvis till Grådeå by, en
fjerdedels mil från staden, der man beställde kalaset, och
under väntan på dess tillredning slog man boll eller
roade sig med att hoppa öfver käpp eller också öfver
hvarandra, hvilket kallades att hoppa bock. Bordet
var snart serveradt. Smör och bröd och ett eller par
vanliga mjölktråg, upprågade med ägg samt bunkar
med god gräddmjölk, utgjorde anrättningen, hvilken
med otrolig hastighet försvann från det finskurade
bordet. Derofvanpå dracks kaffe, hvarefter kalaset
betaltes med några få skilling till mans och återtåget
företogs under sång och munterhet.
Att gå på styltor var äfven ett mycket omtyckt
nöje. Man kunde stundom få se styltgångare på
styltor, som voro hela tre alnar höga från fotklossarna
till marken; och för att komma upp på dem fanns
ingen annan utväg än att söka sig något lågt tak
eller dylikt, hvarifrån man kunde ge sig af på sin
äfventyrliga vandring.
De stadsboar, som hade råd att hålla informatorer
för sina söner, valde dem företrädesvis bland de
gymnasister, som voro från Norr- och Vesterbotten,
liksom de gamle Romarne togo sina augurer helst från
Fesole, som lär ha varit eller är någon liten stad i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:17:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sehlniltid/1869/0013.html
