Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från skolan och gymnasium i Hernösand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den teologiska vägen in i konsistorium, hehöfver jag
ej nämna. De som afsågo någon mera frihet,
förfogade sig ännu en trappa upp på vinden, der den
vänlige gymnasievaktmästaren eiler pedellen hade sina
boningsrum, och der man mera ogeneradt kunde njuta
af Bacchi ljufva safter och dra en och annan liten
förtjusande rök. Denna lokal begagnades mest af dem,
som icke dansade.
Vid dörren i salen var musikläktaren, en
träställning, omklädd med mörkrödt kläde och upplyst af
talgljus. I kronor och lampetter bestods det vaxljus.
Musiken, som utfördes af gymnasister, bestod af fiol,
basfiol, flöjt och trumma. Som det fanns goda lärare
i musik i staden, så voro många bland ungdomen
deruti mycket skickliga och försigkomna.
Sedan thé var kringburet, öppnades balen af båda
värdarne, som i en långdragen angläs förde någon af
de högstuppsattes fruar eller döttrar. Sedan kom den
efterlängtade valsen; och det ansågs för ett
ovanligt danspar som stod ut med tre hvarf kring den
ofantliga salen. Kadrilj och vals omvexlade derefter
med få hvilostunder. I anseende till salens storlek
arrangerades två eller tre kadriljer. Det var en lust
att se en god dansör med de äfventyrligaste
battemanger skutta i höjden, så att man nästan tviflade
på hans jordiska återkomst. Det var tidens sed att
ha sina ben i ordning och i godt skick, då det var
fråga om att dansa. Man skämdes att dansa illa,
och derför såg man sällan någon som gjorde det.
Officerarne i Jemtlands jägaruniform med de små
förgylda jägarhornen i de gröna frackskörten togo
sig väl ut i kadriljen och voro goda dansörer. En
flicka, som fick dansa med en löjtnant, kunde icke
dölja att hon var i sjunde himlen, och mången
gammal fru, som ännu lefver, har de Hernösandska
gymnasistbalerna att tacka för den husliga trefnad eller
vantrefnad, som hon sedan fått upplefva.
Den civila baldrägten för kavaljererne bestod af
skor med bandrosor, svarta redgarnstrumpor, tåstötta
med kalliko, svart eller blå frack med dito benklädcr,
mångrosiga västar med ett slags genombrutna och
förgylda hängknappar, hvit halsduk med framstående
fadermördare och som knöts baktill, så att den satt
alldeles slät framtill. Fracken var med långa skört med
kort lif, ju kortare, dess bättre, med knapparne högt
på ryggen och så bredt emellan som möjligt. Var
det blå frack, så skulle de blanka knapparne framtill
sitta mycket tätt tillsammans. Hängde en kulört
sidennäsduk i bakfickan, så var det ännu fullständigare.
Någon enda sprätt kunde man se med hvita
handskar, men kambric-vantar voro de vanligaste för både
herrar och damer. Var det möjligt, skulle herrarnes
hår vara tillknådadt à la Karl Johan. Det var
ingenting ovanligt att se herrar qvällen före baldagen gå
till kojs med hufvudet öfversålladt af papiljotter och
inknutet i en blå och hvit näsduk, i brist af
nattmössa.
Omkring klockan elfva inträdde ett längre, och
äfven efterlängtadt uppehåll i dansen. Man började
litet hvar känna sig sugande. Supén var enkel.
Vaktmästare och jungfrur kommo inbärandes med väldiga
brickor upprågade med smörgåsar, dels på
knäckebröd, dels på limpa och hvetebröd, i mindre och större
formater med olikartade tillbehör af ost, salt kött eller
oxstek. Damer och kavaljerer försedde sig nu i största
hast efter tycke och smak. Man åt så mycket man
behagade, och det såg rätt egendomligt ut, då ett par
hundra menniskor, alla med.smörgåsar, vandrade
omkring i salen under den största munterhet och
belåtenhet, mumsande, konverserande och kurtiserande.
Ett glas svagdricka eller öl, en kopp buljong eller
chokolad afslutade anrättningen. Någon snapps eller
andra spirituosa vankades icke, så att »nemo saltat
sobrius» fann här ingen tillämpning. Icke heller kunde
man säga med Bellman: »tockna baler gör’ vår ruin»;
ty det var nöjet och icke öfverflödiga och kostbara
anrättningar, som afsågs vid dessa baltillställningar.
Handskar och vantar drogos på igen. Valsen på
maten spelades upp: det var den s. k.
inklinationsdansen, som nu i svindlande fart beskref en lysande
bana kring salen och satte myror i hufvudet på
muttrar och tanter, hvilka med oupphörligt vridande
nackar och uppmärksamma blickar följde de
förbisväfvande paren.
På eftermidnatten serverades kaffe och sällan
slutades balen före klockan sex på morgonkulan, då
äfvenledes kaffe kringbjöds.
Dagen derpå var allmänt skollof, och vid
middagstiden såg man grupper af herrar och damer, som
sammanträffat för att, enligt öfverenskommelse på
balen, göra en promenad utom tullen och bereda sig en
behöflig vederqvickelse i den rena och friska
vinterluften, samt upplifva minnet af gårdagens nöje och
tilldragelser. Ett yrväder, som möjligen kunde
inträffa, gjorde intet undantag eller afbrott i
promenaden. Den gick för sig lika bra i lappskor och
väderhufvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
