På det vaggande bröd
Så det vattnas i gom. Sommarsoln i sin glans
Är för menniskan bäst.
Stadens buller hon skyr,
Sommarnöjen hon hyr,
Utåt hafskusten mest,
Der hon kan få sin ans
Och ha hafsluft till hands,
Och få gno sin gestalt
Uti vågornas salt,
S’en hon lefvat sig klen.
Ty der skapas hon om
Och blir präktig och ren
Mot hon var, då hon kom.
Och i solbaddet se’n
Kan hon torka sig torr,
Och bli sprittande som
En aborr’. Hösten rycker nu an,
Oeh han är som han kan;
Illa känd till humör,
Men det rår han ej för.
När hansb berserka-mod
Sätter fart i hans blod,
Blir han liksom förgjord,
Ty då rifver han opp
Både himmel och jord,
Som om fan red hans kropp.
Ni kan tro mina ord, —
Dock, för sjutton! hvad gör
Litet dåligt humör? Det är skapelsens skuld.
Men han har sin merit:
Han är gifmild och huld
Och strör ut hit och dit
Sina skördar af guld,
Fastän men’skan, det nöt,
Som sig bättra ej vill,
I sin vishet beslöt
Att i stället för gröt
Koka brännvin och sprit,
Som hör djefvulen till.
Och förutan allt prat
Kan man jemväl påstå
Och bli häpen och flat,
Då man tänker uppå:
Att det kanske ej händt,
Att vi tyngdlagen kännt,
Om ej hösten har räckt
Vetenskapen sin hand;
Om ej äpplet haft smak
(Äpplen lyckas ibland)
Att slå Newton så käckt
På hans ”snuskammartak”,
Att hans snille blef väckt. —
Så fick verlden en lag,
Som är bra än i dag:
Lefve hösten! tror jag. Vintern kommer till slut.
Då är mörkt, då är kallt,
Så mah öfver rock tål.
Och det tycks uppå allt
Som om solen släckts ut
Utaf brist uppå ved,
|
