Wenern.

Det blåser en storm så barsk och våt:
Vår arma mage vill Wenern åt.

Det lyckas förträffligt, var god och hör,
Hur Ulrik ropas båd’ akter och för.

De emigranter de våndas för-ut:
Hvad skall det ej bli, innan resan är slut.

Men akter-ut är ej heller fred:
Der emigrerar rätt mycket med.

Och samma skrän hörs på samma gång
På däck och i hytt och i dam-salong.

En ligger på magen, en ligger på knä,
En balanserar att hinna i lä.

En länge och väl har vid relingen stått
Och ändå ej märkt att regnet är vått.

För Kinnekulle och Leckö slott
Tycks ingen det ringaste intresse fått.

Hvad jag på Wenern lärt utantill,
Jag nu i tysthet er säga vill:

Att den som är sjösjuk mår aldrig för godt.
tt helvetes göra har jungfru Charlotte.