Sehlstedt i Svea / Folk-Kalender för 1871 / 20 (1862-1875) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Svante Hallbeck Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rese-epistlar till en vän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kanske ej alltid så illa på, att ett litet uppehåll inträffar.
Ångbåtspipan tjöt emellertid hvar fjerde minut till varning
för mötande seglare, tills slutligen tjockan tröttnade och
sjönk i hafvets famn. Solen återtog sin spira.
Himlahvalfvet blef rent och strålande. Hafvet i sin violetta skiftning
presenterade en mängd seglare i alla möjliga former.

Sjömans-sång.

Hurra, kamrater, för sol och vår! Hafvet har frigjort sin våg. Sjömannens hjerta af hafslängtan slår, Och lefvande frisk är hans håg. Hans skönaste syn är böljornas gång, Deras brus är hans ljufvaste sång. Som fogeln fri han irrar omkring Och skådar mång okänd kust. Det stormar väl stundom: det gör ingenting, Som eken han starkes då just. Hans hopp var alltjemt, då stormmolnet kom, Att solen fanns alltid bakom. Det finns ej ett lif så herrligt som hans, Nej icke en hofmans en gång. Fast trång är hans koj och mörk är hans skans, Hans däck är hans ljusa salong. Der spelas musiken af osynlig hand Och hafsnymfer dansa ibland. Och dör han, med guld ej hans graf betings: Han får den till skänks af kristall. Och aldrig en ängslig sorgklocka rings, Man hör blott det friskaste svall. Om än utan liktal han hädangått, Han sofver sin sömn lika godt.

————

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>