Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siafiifvet. känslorna togo här ut sin rätt. »Vi lefde till samman i endräkt»,
heter det på vården å en slafinnas graf, »och den enda sorg,
hon beredde mig, var döden.»
Det låg ock i husbondens eget intresse att ordna slafvens
familjeförhållanden. Den slaf, som ingått äktenskap, blef vanligen
ordentligare och tänkte sällan på att rymma. Barnen ökade
dessutom husbondens förmögenhet. 1 allmänhet gifte sig slafvarne
tidigt. Brödbekymren behöfde här ej lägga hinder i vägen. Men
äktenskapet kunde äfven förorsaka slafven de bittraste sorger.
Med hustru och barn måste han afstå från hoppet att kunna
hopspara en tillräcklig iösesumma. Att husbonden skulle vilja
frigifva en hel familj, var ock mindre sannolikt. En ännu
sorgligare tanke var, att lagen lämnade slafvens hustru och döttrar
utan skydd mot vanäran. Det utgjorde en af slafverisystemets
värsta förbannelser, att den lämnade slafegarens lidelser fria tyglar.
Icke sällan förekom dock, att en husbonde gifte sig med sin
slafvinna, någon gång äfven, att en fri kvinna gifte sig med sin slaf.
I Rom bar slafven intet racemärke, fick ej sällan en
omsorgsfull uppfostran och frigafs mycket ofta. I alla händelser
stod honom rätten till friköpning öppen. Äfven om han ej kunde
lyckas hopsamla de härför nödiga 500 kronorna, så hade han
ändock något att spara för — en hederlig begrafning. I afseende
härpå hade husbonden ingen skyldighet. Var ej härom något
särskildt bestämdt, hämtades liket och kastades utan vidare
omständigheter i fattiggrafven. Detta syntes slafven ett förfärligt
öde. Genom att ingå såsom medlem i ett begrafningsgilie kunde
han imellertid lätt undgå det. Mot erläggande af 20 öre i
månaden skaffade han sig visshet om, att kamrater skulle följa honom
till bålet, samla askan i en urna, insätta henne i ett prydligt
underjordiskt columbarium i en särskild nisch samt täcka dennas
öppning med en marmorskifva, hvarpå hans namn jämte några
vänliga ord blifvit inristade. Hvarje år skulle kollegiet sedan
vallfärda dit ner, fira en enkel fäst, läsa namnet och tala om sin
bortgångne medbroder i träldomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
