Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett ohyggligt racekrig utbredde sig öfver Palestina, ja ända till
Syrien och Egypten. 1 Caesarea föllo öfver 20,000 judar offer
för den syriska befolkningens raseri, och i Alexandria anstäldes
mot där varande judar ett stort blodbad. Ej bättre foro de själfve
fram i de städer, där de fingo öfverhanden. Den syriske
ståthållaren Cestius ryckte med en här mot Jerusalem, men tvangs
att draga sig tillbaka och led på återtåget ett betydande nederlag.
Nu började äfven de mindre stridslystne fariséerna att ansluta
sig till det nationella handlingspartiet. En af desse var Josefus,
hvilken bekläddes med vidsträckt fullmakt som ledare af
försvaret, ehuru han från början misströstade om framgång. Väl
lyckades han uppbåda en här af 60,000 man, men den kunde
icke hålla stånd mot de romerska legionerna under Vespasianus’
ledning. Josefus inneslöt sina skaror inom de befästa platserna,
hvilka, den ena efter den andra, föllo i roinarnes händer. Längst
försvarade sig det starka, på ett högt bärg belägna och af djupa
klyftor omgifna fästet Jotapata, i hvilket Josefus själf befann sig.
Det blef dock till slut med stormande hand eröfradt, sedan
40,000 judar vid försvaret fallit. Josefus gaf sig fången åt
Vespasianus och stälde sig under hans beskydd.
Oaktadt dessa nederlag afstodo dock icke judarne från
striden, så länge de egde hufvudstaden kvar. Här samlade de
sina sista krafter. Men dessa splittrades i inbördes strider mellan
det af religiös fanatism uppeldade nationalistpartiet och de s. k.
fredsvännerna, hvilka sågo den enda räddningen i eftergifter, ända
till underkastelse, för öfvermakten. Sedan Vespasianus, som under
Jerusalems belägring blifvit utropad till käjsare efter Nero,
begif-vit sig till Rom, lät han sin son Titus med ökad krigsmakt föra
kriget till slut. Alla rysligheter, som en mörk fantasi vore i stånd
att uppfinna, hopade sig nu i den olyckliga staden. Där var
idel jämmer och förödelse. Döden härjade det sammanpackade
folket under tusen olika gestalter. Dyster och hård i förhärjande
farsoter, blef han än mer förfärlig genom hungern. Det gick så
långt, att mödrar åto sina egna barn. Religionsgalenskapen ökade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
