Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bönderna, blifva fråga. Den för alla slaver egendomliga mekaniska färdigheten fick
icke tillfälle att utveckla sig i den ömkliga enformighet, hvari deras lif förflöt.
Ingen sökte att ställa det bättre för sig, emedan ingen kunde förvärfva något
för sig och sina barn. Husbondens piska dref dem till arbetet. Då de icke
kände den på ryggen, försjönko de i slapp ovärksamhet. Den enda glädjen
för männen så väl som för kvinnorna var att om söndagarne på den af hvarje
godsherre hållna krogen vid fiolens ljud glömma sitt elände i bränvinsruset.
Slutligen hade de också råkat i ett så djupt förfall, att de förlorat all känsla
för en bättre lott och all längtan efter en mänskligare tillvaro. På hundra år
hade man knapt hört talas om något försök till uppstudsighet bland bönderna.
Under alla de tvister, genom hvilka adeln undergräft polska staten, hade bland
folket icke visat sig någon politisk rörelse. Men samma slöhet uppenbarade
sig äfven nu, då det gälde rikets tillvaro. Och hvad skulle väl också kunnat
ingifva dem fosterlandskärlek och känsla för det gemensamma bästa? De
visste ingenting om staten. De frågade icke efter, under hvilken de lydde.
Hvilken deras husbonde än var, så kunde de dock alltid vara säkra om
dags-värken, misshandling och krogen. Så mycket likgiltigare måste det därför
vara dem, om deras herrar lydde under en polsk republik, en rysk tsarinna
eller en tysk konung. Kanske skulle de önskat detta senare, om till deras
hyddor hade kunnat framtränga ett rykte, hur deras stamförvanter i
Väst-preussen och Galizien visserligen behandlades med stor stränghet, men dock
nästan såsom människor.
Polens slut. Man har utan öfverdrift kunnat säga, att polska riket vid
August IH:s död (1763) var en murken bygnad, som
sammanhölls icke genom egen inre kraft, utan genom grannstaternas
tvedräkt och afund. Till de politiska striderna sällade sig nu ock
religionskrig mellan katolikerna å ena sidan och den grekiska
kyrkans anhängare äfvensom protestanter å den andra. Ryssland
fick härunder ytterligare tillfälle att innästla sig i Polens affärer.
Hela landet stod i lågor och människor mördades i tusental.
Efter slutet af den riksdag, hvarvid Stanislaus Poniatovski
under blodiga uppträden och de ryska sablarnes hägn, blifvit
vald till konung, uppstod en konfederation af missnöjde i Podolien,
hvilka togo fästningen Bar till sin hufvudort. Andra
konfederationer slöto sig till denna. I de därpå följande striderna, med
alla deras fasor och förödelser, dukade slutligen de konfedererade
under för den nye konungens och ryssarnes öfvermakt. Hunger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
