Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moder!
I segrarens
spår.
droppar charpi i friskt vatten och försöker bereda honom ett
tjänligt läge. Men kallbrand är färdig att rycka honom bort.
Man såg flere äfven bland de modigaste utbrista i gråt och
snyftningar i följd af deras hjälplösa belägenhet. Den hos dem
härskande tanken, då de ej voro alldeles utpinade, var minnet af
deras moder och föreställningen om den smärta, som
underrättelsen om deras öde skulle orsaka. En yngling låg död med
vänstra handen tryckt imot sitt hjärta och i den ett porträtt af
hans mor. En annan fånge i full feber — ännu icke tjugo år
— ådrager sig uppmärksamhet för sitt hår, som hade hvitnat
under bataljdagen. På en enda plats funnos 20,000 sårade och sjuke.
De hjärtslitande syner, som Dunant sett i allt detta elände,
anser han sig icke kunna med ord troget återgifva. De öfverträffa
i rysligheter allt hvad den mörkaste fantasi kan måla. I slutet
af sin berättelse vänder han sig i tanken till de stackars offren
för desse samvetslöse äfventyrare, som spela om folkens väl och
ve, med följande ord:
»Långt bättre hade varit dig, stackars martyr, att midt i detta
lysande elände, som man kallar äran, hafva fallit död för kulan.
Du har nu droppe för droppe fått dricka dödskampens bittra
bägare. Det är icke mer lagern och hedern, som vinkar dig.
Endast en kall död med likgiltighetens alla fasor. Såsom enda
grafskrift sättes kanske vid ditt namn i rullan: försvunnen.»
Sträcka vi vår blick utom slagfältet och följa den segrande
och förföljande hären i spåren, så se vi vägarne beströdda med
döde. Vi se skingrade flockar, nedtrampade skördar, rykande
ruiner af människoboningar och de olyckliga invånarne flyende i
nöd och förtviflan. Men ännu är icke en enda siaktnings
rysligheter uttömda. Många bland de djupaste slag, hon tillfogar, äro
tysta, undangömda, varaktiga. De stå att läsa på enkans ansikte,
hos den faderlöse utan skydd, hos fader och moder, i den kärlek,
som sörjer öfver att han ej kunde tjäna den slagne under hans
sista kval.
Från slagfältet vända vi oss i tanken till en belägrad stad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
