- Project Runeberg -  Världsfreden /
505

(1900) [MARC] Author: Klas Pontus Arnoldson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

än att vidga ett rike, som redan sviktar i anseende till sitt oerhörda
omfång, att utsträcka en järnspira, gifva eftertryck åt något tomt
anspråk, afvärja någon ovärklig eller öfverdrifven oförrätt, afgöra
kyrkliga lärostrider eller furstliga familjetvister. För icke värdigare
saker har människoblod utgjutits såsom vatten, och millioner
förnuftiga varelser blifvit drifna som får till slaktning.

*



Men de mäktige på jorden ha en helt annan föreställning Arf.
härom. Att anse detta förhållande hufvudsakligen bero på deras
sedliga blindhet, utan undantag, vore väl lika orimligt som att
lägga skulden på deras förslafvade massor, hvilka blindt tro på
höga vederbörandes visdom. Makten och fåfängan kunna ju till
en viss grad förstocka människohjärtat, men aldrig helt och hållet
förändra dess natur. Den gamla råheten har gått i arf, och den
förfinade uppfostran har hållit sig till skalet, det yttre skicket, men
lämnat kärnan orörd.

Krig har helt naturligt varit oskiljaktigt från en låg andlig
odling. Så har ock varit förhållandet med människoätande,
slafveri, månggifte. Råa människor äro som vanvårdade barn. De
råka lätt i tvist med hvarandra, emedan de alls icke förstå att
bemöta och öfvervinna en orättvisa med undfallenhet och goda
skäl. Af hvarjehanda orsaker kommo sålunda de första
samhällena i oenighet med hvarandra, och då det icke gafs någon
oväldig myndighet, någon allmän fredsdomstol — lika litet då
som nu — som kunde bilägga tvisterna, så fick den fysiska
styrkan i förening med listen afgöra, hvem som hade rätt. Så
hela den gamla vanliga historien igenom — snart sagdt alla
hennes blad synas fuktiga af blod.

Man har vant sig vid detta såsom en historisk nödvändighet, Falsk
och så dragit den slutsatsen, att krig är oskiljaktigt från jordiska slutsats,
förhållanden. Därvid förbiser man ju de förmildrade sedernas
inflytande, som så tydligt visar sig t. ex. i gamla barbariska straffs

Världsfreden. oo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:18:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sehop/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free