Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dubbeltron. I texten prisas båda med högstämda ord. Och få äro de, som
såras af sådant slags kristligt mixtum compositum.
För några år sedan höll en berömd svensk skald och f. d.
skol- och kyrkominister ett högtidstal i kristliga föreningen af
unge män i hufvudstaden. Inledningsvis framhöll han, att Kristus
vore den klippa, på hvilken man i allt sitt görande och låtande
måste bygga. Sedlighet och moral vore en fiende till
kristendomen, om de kastade bort Kristus. Därefter öfvergick talaren
till att besvara en fråga, hvilken han flere gånger hört kristne
framställa, och som han vid detta tillfälle kände sig manad att
besvara. Den frågan gälde, huru vida krig vore ur kristlig
synpunkt berättigadt. På denna fråga vågade talaren svara ett
obetingadt ja. För att motivera detta ja, hänvisade han till gamla
testamentets berättelser, hur Jehovah befalt krig, om
Mackabeer-böckernas härliga beskrifningar, hur Guds folk försvarade sig
m. m. Men, invände någon, detta gäller ej för oss kristne.
På denna invändning ville talaren svara, att ej ett enda ställe
funnes i evangelierna, där Kristus förbjöde krig. Det stod
visserligen: »Om någon slår dig på det ena örat, så vänd honom det
andra till», men detta gälde förhållandet mellan enskilda individer.
Kristus har gifvit särskild styrka åt budet, att man skall vara
öfverheten underdånig och att öfverheten icke bär svärdet
för-gäfves. Öfverheten vore af Gud, därför måste hon lydas. Vore
det folk fridsamt, som icke lade två strån i kors för att försvara
sin frihet samt det öfriga goda det egde? Nej, det droge Herrans
nåd till lösaktighet. Jesu yttrande till Petrus om att icke taga
till svärdet, gälde också förhållandet mellan individer. Mästaren
från Nazaret var en fridens man, invändes det. Ja, detta vore
sant, han var fridsam och ödmjuk, och dock gjorde han ett
gissel samt dref ut mäklarne ur sin faders hus.
Talaren manade de unge att icke vara tvehågsne, om det
komme ovänner till deras fäders hus. De borde lyda öfverheten
och gripa till svärdet. Till sist erinrade han om Lode i Fänrik
Ståls sägner. Denne började striden med bön, och sedan Fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
