Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påfvefred.
allt befordrande. Hans värksamliet kunde endast förlora sin
naturligt faderliga karaktär, när den mötte olagligt motsatt.
Käjsaren var all världslig rätts källa på jorden. Först genom
honom skapades ett rättstillstånd. »Käjsarstaten hvilade på
väsentligen andliga grundvalar. Dess ideal är intet annat än gudsriket
på jorden, däri käjsaren är af Gud själf insatt till hans ståthållare,
på det han i enlighet med de gudomliga afsikterna skall leda
och regera allt folk, deladt och ordnadt efter nationer, stånd och
rangklasser.» Det hörde till käjsarens höga kall att använda hela
sin makt till upprätthållande af världens fred.
Påfven ansåg sig imellertid stå öfver käjsaren. Redan
Gela-sius I (492—496) förklarade, att det fins två makter, som behärska
världen, den käjserliga och den påfliga. Käjsaren vore
mänsklighetens härskare, men han måste böja sin nacke för dem, som
råda öfver gudomliga ting. Prästerskapet vore den större af de
båda makterna. »Det skall på yttersta dagen aflägga räkenskap
för konungars handlingar.» Nikolaus 1 (858—867) var den förste
påfve, som sökte upprätta ett kristligt världsrike under den högste
kyrkofurstens ledning. Han gjorde också detta anspråk gällande,
då han i en anstötlig äktenskapstvist mellan den sedeslöse Lothar II
af Lothringen och dennes gemål uppträdde såsom »den förtryckta
oskuldens hämnare mot en vällustig konung och dennes slafviske
biskopar», tvang Lothar att förödmjuka sig, samt afgjorde tvisten
mellan gallikanske biskoparne och den ärelystne ärkebiskopen
Hinkmar af Rheims efter den nya lagen till den senares nackdel.
Gregorius VII (1073—85) hade långt innan han blef påfve
kommit till den öfvertygelsen, att fred och rättvisa kunde
upprättas på jorden, blott kyrkan blefve härskande öfver staten.
Vorden påfve, arbetade han framgångsrikt på genomförandet af
sin stora plan till ett kyrkligt envälde i Europa med påfven i
spetsen och ett prästerskap, som både till person och egendom
var oberoende af den världsliga makten. I hans bullor häfdades
dessa grundsatser: »Den romerske påfven allena kan kallas
katolsk. Han allena har rätt att afsätta biskopar. Hans legater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
