Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3 - 21 Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
likaså betesmarkerna för
boskapshjordarna. Och han hade givit sitt folk
sträng befallning att aldrig gå så långt
uppåt flodstränderna som en svensk
mil, ty där vidtog "Svarta Ormens"
område, och att våga sig dit var
detsamma som en säker död.
"Svarta Ormen" var den fruktade
hövdingen för en indianstam, som
levde i skogarnes ödslighet och var
avsvuren fiende till de hatade
blekansiktena. Men de vita männens
reffelbös-sor ingåvo rödskinnen respekt; och
fingo de blott vara i ostörd besittning
av sina jaktmarker, så höllo de sig
merendels undan i skogarne.
Stenson, farmaren, hade två barn, en
son och en dotter. Gossen Henrik var
tio år gammal — en duktig pojke,
stark för sina år och oförskräckt som
fadern. Han hade en egen liten häst
och fick ofta medfölja fadern på hans
ridturer i trakten, men alltid blott åt
flodens nedre lopp. Uppåt floden
lurade farorna, och fadern höll strängt
på sitt förbud; men det är underligt,
hur den förbjudna frukten lockar, och
en vacker dag var Henrik försvunnen.
"Olydnad är en trolldomssynd", sade
profeten Samuel å Herrens vägnar till
konung Saul. Och olydnad drager
alltid straffet med sig.
Man kan tänka sig de stackars
föräldrarnas sorg och förskräckelse, när
deras son hade försvunnit. Var fanns
Henrik? Hade han blivit
söndersliten av skogens vilda djur, eller hade
vilda människor fått honom i sina
händer? Alla efterspaningar voro
fruktlösa, och de stackars föräldrarna
ropade i sin ångest till Gud dag och natt.
Då kom Stenson en afton in från
ägorna och såg i halvdunklet vid
inkörsporten en gestalt, tyst och orörlig
som en bildstod. Farmaren grep
ofrivilligt efter revolvern för att ingiva
den okände respekt, om det gällde,
men i detsamma hördes en låg röst
säga: "Vite man, jag är Magnilikow",
och Stenson igenkände en indian, som
han för flera år sedan funnit svårt
sårad i skogen, fört till sitt hem och
ägnat god vård, til! dess hans sår voro
läkta.
Innan Stenson hade hunnit yttra
ett ord, lade indianen sitt finger på
munnen för att mana till försiktighet
och fortsatte i samma låga ton: "Den
vite mannen har ’sorg. Jag vet det.
Skogens örnar ha sagt mig det.
Flodens vågor ha viskat det till mig. Jag
vet var din son är."
Stenson nästan vacklade och kunde
med möda tillbakahålla ett utrop, men
åter lade indianen fingret på munnen.
"Svarta Ormens" krigare ha
funnit honom. Jag har sett det unga
blekansiktet..."
"Magnilikow", sade farmaren med
darrande röst, "kan du hjälpa mig att
få tillbaka min son, så skall jag giva
dig vad helst du begär."
Ett leende lyste upp indianens
mörka ansikte. "Magnilikow begär ej
guld eller gåvor", sade han. "Den
vite mannen var god mot den fattige
indianen. Du förde mig till din
wigwam. Du skötte mina sår. Mitt
hjärta älskar den vite mannen.
Magnilikow är tacksam. Jag vill föra din son
tillbaka."
"Hur skall du kunna det?" viskade
farmaren. "Svarta Ormen är listig."
Utan att förändra ett drag svarade
indianen: "För båten med
fågelvin-garne uppför floden till dess den
krök-er vid den röda klippan. Vänta mig
där i morgon, när månen står full över
skogen. Tala icke. Skogens snår
kunna höra. Strandens stenar kunna
viska. Jag skall komma."
"Men om det gäller ditt eget liv,
Magnilikow?" sade farmaren med rörd
stämma. "Om ’Svarta Ormens’
krigare spåra upp dig, då är du dödens. .."
Tndianen lade handen på sitt bröst.
— "Magnilikow är tacksam. Mitt
hjärta gråter för den vite mannens
sorg. Du har lärt mig känna den
sto-(Forts, å sid. 22.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
