Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6 - 11 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
historia, likasom en i vattnet utkastad
sten, som ständigt bildar allt större
ringar omkring sig. — Förakta därför icke
deri lilla traktaten!
Det berättas om den norske diktaren
Henrik Wergeland, att han aldrig gick
ut att spatsera bland de norska fjällen
utan att ha sina fickor fyllda av
gran-och tallfrön. Överallt var det fanns ett
bart ställe sådde han ut dessa frön.
Mycket gick väl förlorat, men ett och
annat frö har dock säkert även spirat
upp.
Ringakta icke traktaten eller de
andliga småskrifterna! Kanske gå de som
budbärare från den levande Guden till
genom Jesu blod dyrt återlösta
människosjälar.
CS-n
Mormors berättelse.
Den av eder, små vänner, som ännu
har en snäll gammal mormor i livet, vet
huru roligt det är att få gå in till henne
i skymningen en liten stund och prata
om allt, som dët barnsliga sinnet känner
intresse för.
Henrik och Elisabet voro också
obeskrivligt glada åt att få sitta en stund
hos mormor i hennes trevliga rum, att
någon gång få dricka kaffe inne hos
henne och framför allt — att få lyssna
till de berättelser, hon kunde tala om
såsom ingen annan.
En vacker eftermiddag på våren hade
de fått löfte att tillbringa hos mormor.
Sedan de en stund talat om allt vad de
visste för henne, tog Elisabet fram sin
sykorg, satte sin nya silverfingerborg på
fingret och började fålla en näsduk åt
mormor.
Henrik hade med sig en låda med
träbitar, av vi^ka han ivrigt började tälja
prydliga klykor att fästa tvättade
kläder vid strecken med. Dessa klykor
skulle sedan hans pappa taga med sig
till staden för att sälja.
Henrik använde sina lediga stunder
till detta arbete, och de penningar, han
därmed förtjänade, gömdes sorgfälligt i
sparbössan, till dess summan bleve
tillräcklig att köpa nya söndagskläder.
Men icke länge hade barnen ro att
vara tysta. "Snälla, rara mormor, tala
om en berättelse!’’ bådo de enträget.
Och mormor lät icke länge bedja sig;
hon hade alltid ett stort förråd av
berättelser till hands.
"Det var en gång en liten gosse, som
brukade tälja klykor för att sälja",
började hon.
’ ’Var det jag, mormor’?’’ frågade
Henrik.
"Huru kan du fråga så dumt? sade
Elisabet skrattande. "Har du någonsin
gjort något, som kunde passa att sätta
in i en berättelse?"
Mormor log. "Huru som helst med
det, min flicka, men den gossen jag
menar, var inte Henrik. Han hette Johan
och bodde väl hundra mil härifrån.
Hans mor var en fattig änka med många
barn, vilka hon knaopt och med stor
ansträngning kunde försörja. Sillan fingo
de äta sig mätta, oøh mången gång
måste de gå hungriga till sängs. Johan var
ännu en liten gosse — knappt så stor
som du, Henrik — när han började tälja
klykor, och sedan bar dem från dörr till
dörr för att försöka sälja dem. Ofta
lyckades detta honom ej, och han måste
då gråtande vända åter till hemmet för
att dela den nöd, han ej kunde lindra.
Ett år vax det en ganska sträng
vinter; alla livsmedel voro mycket dyra.
Til] råga på olyckan blev Johans moder
sjuk, ja, till sist så eländig, att hon icke
mer kunde lämna sängen. Med tungt
hjärta gick den stackars gossen in till
staden för att försöka avyttra sina
varor. Men penningar voro då för tiden
en sällsynt vara, och han fick ej ens
sälja så mycket, att han kunde köpa en
bulle med sdg hem.
Han visste, att i hemmet fanns bara
en hård brödkant, ingenting mer; ingen
mjölk, intet mjöl. Medan han långsamt
vandrade genom skogen mot hemmet,
bad han i sitt hjärta Gud om hjälp i
nö-(Forts. å sid. 46.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
