Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7 - 18 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
nen tindrade lika klara som det blå
havsvattnet ute i viken.
Under det de höllo på med sitt arbete
fingo de se en gammal fiskare, som med
långa steg kom klivande ned för
stranden.
Bägge släppte de genast sina stenar
och rusade emot den gamle.
"God dag, Johannes!" ropade de
över varandra och fattade tag i den
gamles röck, "är barkbåten färdig, som
Johannes lovade att tälja åt oss?"
Gubben smågrinade och rev sig
bakom örat.
"Kära, välsignade små herrskap",
svarade han, "jag har inte haft tid att
göra den, för jag har varit till sjöss
både nätter och dar, ooh stormen klämde
till, så inte trodde jag, att jag skulle
landa på den här stranden mera. Nils
må tro att havet fräste, böljorna stodo
som vita spöken omkring mig, och det
var endast Herrens nåd som gjorde, att
gamle Johannes nu står här och pratar
som vanligt.
"Var inte Johannes rädd?" frågade
Märta, som genast glömde
missrökningen med barkbåten för att lyssna på
Johannes’ berättelse.
"Rädd?" upprepade den gamle och
drog ena mungipan upp mot örat. "Åh
nej, Märta lilla, det duger inte för den,
som jämt får se döden i vitögat. Jag
läser i min bibel om alla Herrens löften
att bevara oss, och se’n så vet jag, att
hans heliga änglar skola hålla vakt om
mig i de största faror."
"Har Johannes någonsin sett änglar
då?" undrade Nils mycket intresserad.
Gubben nickade hemlighetsfullt.
"Jo, det har jag, lille Nils, det har
jag, om ban vill veta’t."
"När?" sporde Nils, ännu mera
intresserad, och lilla Märta drog gubben
i rocken och ropade ivrigt: "Berätta,
snälla Johannes, när han såg några
änglar!"
Johannes lade ifrån sig näten, som
han bar, satte sig på en sten och knäppte
ihop sina bruna, valkiga händer.
"Jo, ser små herrskaperna", började
han, i det han flyttade blicken mellan
Märta och Nils, vilka stodo där framför
honom med ögonen tindrande av
nyfikenhet, "det var för många, många år
sedan, i mina yngre dagar; jag och några
av kamraterna mina hade fått nys om
ett sillstim, och så tänkte vi ge oss ut
på förtjänst, fast det blåste, så en
knappast kunde stå på benen. Men när det
kvällade blev stormen så svår, att jag
började dra’ öronen åt mig, och hustru
min sa’: ’ ’Far inte Johannes, för det är
att fresta Gud." Men hur det var,
beslöt jag mig ändå för att fara och
gjorde mig i ordning och gick ned till
stranden, där kamraterna väntade mig för att
vi ökulle fara över till holmen där
borta", han pekade med tummen
österut, "och så i daggryningen bege oss ut
till havs. Men nu vräkte sjön, så en
landkrabba kunde hissna åt det, och
Becklin, grannen min, sa’: "Nu få vi
allt ett duktigt nappatag." Men jag
hade sagt att jag skulle följa, så jag ville
inte taga tillbaka det. Men just då jag
skulle sätta foten i båten kände jag
alldeles som om någon bakifrån dragit mig,,
ooh så visst som jag lever, hörde jag en
röst, som tydligt viskade till mig: "Gå
inte, det är att fresta Gud för snöd
vinnings skull." Jag kände att jag
darrade till, och Becklin, grannen min, sa’r
’ ’Varför blir du så vit om nosen,
Johannes?" Men nu hade jag hämtat mig,,
och nu visste jag vad jag ville.
"Vänner", sade jag bestämt, "varken ni eller
jag ska’ resa, för den här resan kommer
inte att slutas väl. Det är att fresta
Gud att ge sig ut i en sådan storm."
. ’ ’Nå, de blevo förstås arga på mig och
det hjälpte inte hur, jag tiggde och bad
dem att inte fara, de skällde bara på mig
• till svar. klevo i båten och sköto ut från
land.
Men aldrig mera /ick jag återse mina
kamrater, havet slök dem alla tre, och
jämmer och elände blev det i de små
stugorna, där hustrurna sutto övergivna
med sina små barn att försörja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
