Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8 - 25 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Guds änglar.
(Forts.)
Märta och Nils återvände nu till sin
lek med brobyggandet. Men de voro
icke så ivriga och roade som nyss; de
kunde ej låta bli att tänka på
Johannes’ berättelse, och efter en liten stunds
förlopp kastade de ifrån sig stenarne
oeh satte sig bredvid Lovisa, som
måste tala om för dem allt vad hon visste
om Guds änglar. Vid ha^v tretiden
begåvo de sig hem och gingo då genast
upp i barnkammaren, iför att göra sig i
ordning till middagen, som intogs
precis klockan tre.
Ungefär en kvart efter sedan Märta
oeh Nils kommit hem, fick modern, som
stod ute på kökstrappan, se Janne,
träd-gårdsdrängen, rusa uppför stora gången
med ett uttryck av den största häpnad
och förskräckelse i sitt ansikte.
"Var äro Nils och Märta", ropade
han andfådd, så snart han fick se frun.
"Vad är det, kära Janne?" frågade
frun förvånad. "Nils och Märta ’äro
uppe i barnkammaren..."
Janne slog ihop händerna och
började vagga av och an med kroppen. "Gud
ske lov!" utropade han. "Saken är
den, ser frun. att sandbanken, som Nils
och Märta bruka leka på, har rasat...
alla fiskarena äro samlade därnere...
de säga att det ljöd rakt som ett skott
inne i jorden, när stranden rasade. . .
Havet har under den här stormen grävt
under det, oeh nu har det sjunkit
undan, så att böljorna slå ända upp mot
klippan..."
Frun svarade ej, men hon blev
alldeles Iblek oeh sammanknäppte sina händer
under tyst bön. Sedan giek hon in oeh
hämtade Nils och Märta, varefter alla
tre gingo ned till stranden för att bese
den sammanstörtade sandbanken.
Därnere var myoket folk samlat. De talade
oeh berättade om vad de förnummit av
olyckshändelsen. Gamla fiskare, som i
många år bott i Skärgården, omtalade,
att den Mr stranden alltid varit
"lömsk", och att för många år sedan
två unga flickor drunknade på ett
badställe, där ett bråddjup bildats under
vårstormarnes ras.
Märta och Nils voro mycket tysta oeh
allvarsamma och sågo med skygga,
nyfikna blickar på det ställe, där de nyss
lekt på sanden, men där nu grumliga,
oroliga vågor slogo mot klippan.
Men då de gingo hem, modern i mitten
och Nils och Märta hållande henne i var
sin hand, frågade hon med litet
darrande, upprörd stämma:
"Tror ni inte nu, mina små, att det
finns änglar, som beskydda oss, då
farorna nalkas?"
"Jo, mamma", viskade lilla »Märta
med en djup, darrande suck.
Och Nils slljppte modern, knäppte
ihop sina händer och bad.
"Tack, gode Gud. för det du inte
till-lät stranden att sjunka i havet medan
vi lekte därnere! Tack för det du gav
dina änglar befallning, att de skulle
skydda och bevara oss!"
-Se’n dess har lille Nils icke haft svårt
att tro att det finns änglar. Han har
visserligen aldrig sett dem med sina
lekamliga ögon, men otaliga gånger under
sitt liv har han hört och förnummit, hur
trons bön manat fram änglavakt på hans
väg.
crsa
Mors stöd.
"Är du mätt nu?"
"Ja-ha då." Och Anton torkade sig
belåten om mun med avvigsidan av
handen, under det han gjorde en
klumpig böjning på huvudet, som skulle
föreställa en bugnig.
"Och du tror dig om att kunna
valla och inte förlora något av
djuren?"
"Ja-a, jag ska’ göra så gott jag kan
Mor sa’ att jag skulle ta Gud i hågen,
för då skulle det nog gå-bra, sa’ hon,
och jag har lagt katekesen i konten,
för se, det är väl alltid nå’n stund,
som krittera ä’ stilla, och då kan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
