Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14 - 8 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
utan att det blev annorlunda. Jag
frågade icke efter min moders Gud,
jag glömde honom, så mycket jag
förmådde utesluta honom ur mina tankar.
Så småningom avlägsnade jag mig allt
mer och mer från mitt hems k;ristliga
sedvänjor och om möjligt även allt
längre från Gud. Långt, långt bort
från honom kom jag i mitt syndiga
liv. Men jag fortsatte utan avbrott
min utbildning på sjukhusen, tog mina
examina, och man förespådde mig en
god framtid som läkare.
En dag förde man till sjukhuset en
stackars ung man, som blivit svårt
skadad vid ett fall. Han var murare. Ett
steg på en trappa, på vilken han gick
upp med ett tråg fullt av murbruk,
hade brustit under honom, så att han föll
till marken från en betydande höjd.
Det fanns intet hopp att lyinna
rädda hans liv, men vi gjorde allt, som
kunde göras’ för att lindra hans
plågor, och det lyckades även i icke ringa
grad. Han visste själv, att han skulle
dö, ty han var hela tiden vid fullt
medvetande, och en gång frågade han mig,
hur länge jag trodde, att han kunde
leva. Då jag icke hade någon
anledning att dölja det för honom, sade jag
det.
"Så länge!" utbrast han, då jag
nämnde tiden. "Jag trodde, att det
skulle bli förr, men Herren vet, vad
som är bäst."
"Ja, det kan ju hända, att ni dör
tidigare", sade jag lugnande, men jag
tror nog, det kan dröja så länge."
"Men jag tror, att det inte blir så
länge", sade han med ett svagt leende.
"Har ni några vänner, som ni
gärna skulle vilja träffa?" frågade jag.
Han skakade på huvudet; han stod
alldeles ensam i världen, sade han, men
det var icke långt till hans bostad, och
om det. icke vållade alltför mycket
besvär, ville han gärna, att hans
värdinna skulle underrättas om det, som
skett. Hon skulle kanske besöka
honom, så att han fick betala henne li-
tet penningar, som han var skyldig
henne. Han hade nog därför i sin börs.
Hans önskan blev uppfylld. Hon
besökte den döende ynglingen ett par, tre
gånger, hörde jag, men jag såg henne
aldrig, och visste icke vad de talat om.
Efter en veckas förlopp dog den
sjuke med det dyra Jesusnamnet på sina
läppar. Jag hade besökt honom flera
gånger dagligen, men det var inte
många ord, rörande jord och värld, han
talade. Över hans ansikte vilade ett
underbart uttryck av frid och stilla
lycka, som förekom mig så mycket
sällsammare, då jag visste, att han
stundtals haft de svåraste plågor. Jag
var tillstädes, när hans döda kropp
fördes bort.
"Vad ska vi göra med den här?"
frågade sköterskan • och. höll upp en
bok.
"Vad är det för en bok?" sade jag.
"Det är den stackars unge mannens
bibel. Hans värdinna tog hit den på
hans begäran. Han läste i den, när
lian kände sig litet bättre, och när han
inte kunde läsa, låg den under lians
kudde."
Kunde jag tro mina ögon? Denna
bibel hade en gång tillhört mig. Mor
gav mig den, då jag första gången
lämnade hemmet, och sedan sålde jag den
tillsammans med en del andra gamla
böcker, som jag inte brydde mig om.
Ja, det var min egen bibel, och mitt
namn stod ännu på dess första blad,
skrivet med min mors stil.
Jag hade självbehärskning nog att
dölja min sinnesrörelse och sade med
så likgiltig ton som möjligt:
"Låt mig taga den."
Jag tog min bibel med mig hem.
Den såg ut att vara mycket använd
under de fyra år, som gått, sedan jag
sålde den. Så grundligt läst hade den
icke blivit, medan jag ägde den.
Nästan på varje blad vittnade en mängd
anteckningar och understrykningar
om, hur flitigt och troget den blivit
studerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
