Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15 - 15 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Fullt upp att göra var det nog också i
hennes hem, men modern ställde det alltid så,
att flickan fick tid till sin läxa först och
främst.
Det var en vacker marsmorgon. Solens
guld glänste över snön ipå vägen, där Per
giok släpande efter sig en stor kälke. Han
skulle till skogs och hämta bränsle.
"Vänta Per!"
Det var Ester, som kom springande efter
honom. Hon hade bibel, psalmbok ooh
ika-tekes under armen.
"Ska du till läsningen i dag?" frågade
han.
"Ja. Vill du dra mig på din kälke en bit,
så ikan jag komma åt att läsa på min läxa
lite till?" had hon.
Per gav sitt bifall. Hon satte sig på
kälken och läste högt, medan han drog. Per
lyssnade uppmärksamt. [Lyckligtvis hade
hon samma läxa, som han hade till följande
dag men blott hunnit ögna igenom som
hastigast på hemvägen. Hans enda tillfällen
att lära sina läxor voro på hem- och
bort-vägen till läsningen, och som han då
vanligtvis hade så ibråttom, att han måste
springa bitvis, blev det ej mycket av.
"Här måste jag vika in i skogen", sade
Per och stannade.
Ester reste sig.
"(Tack! Nu kan jag riktigt bra", sade
hon belåten.
"Och jag med", inföll Per med en
sällsynt glimt av humor, framkallad av den
strålande, friska morgonen, Esters glada
ögon och d%n oväntade läxhjälpen i
förening.
När tiden för konfirmationen nalkades,
hlev komministern sjuk. Prosten övertog
då läsningen med gossarna oeh hade dem
samtidigt med sina flickor. Härigenom
fingo Ester och Per sällskap med
varandra till och från sockenstugan. De läste
läxorna tillsammans under vägen, och lom
Per i själva verket alls icke hade svårt att
fatta, fast hans husbondfolk alltid talade
om hans dumhet, redde han sig numera
bättre vid förhören. Prosten var också så
vänlig och uppmuntrande och förklarade
allt, så att det var lätt att förstå. Per
skulle varit förtjust i undervisningen, om
han ej plågats av en okuvlig oro för att
kanske ej få gå fram. De påstodo det ju
så säkert där hemma, ooh hur skulle de ej
triumfera om de finge rätt! Per tyckte,
att han aldrig skulle kunna stå ut med
skammen att ej få konfirmeras. Som tiden
led växte hans oro till ångest. Var gång
prosten såg på honom eller kom i hans
närhet, slog den stackars gossen ned
ögonen eller försökte gömma sig undan, ty han
tänkte, att om prosten bara glömde honom,
kunde han nog få slinka med. Men prosten
lade märke till Pers tydliga fruktan och
undrade över orsaken.
Den sista läsningen var slut. Prosten
hade talat så varmt till barnen om deras Gud,
som ville sluta ett evigt förbund med dem
var och en. Månget ungt hjärta hade
klappat fortare av kärlek till Herren och
månget ungt sinne hade gripits av den
hjärtliga inbjudningen till Herrens
nattvard. Men allt hade undgått den stackars
Per, som kvaldes av sin ängslan. "Nu
gäller det", tänkte han ooh ämnade smyga sig
bort först av alla, då prosten tillsade
honom att stanna kvar, sedan de övriga gått.
Per tyckte, att allt hans blod rusade till
hjärtat och att solen miste sin glans. Han
hörde ej kamraternas sorl och tramp, då
de lämnade salen, han hörde blott de
hemmavarandes kalla hån, när de fingo höra,
att han ej fick gå fram.
"Kom hit, min gosse, så får jag tala med
dig," sade prosten.
Per lydde, men under det han gick upp
genom den nu utrymda salen, fattade han
ett förtvivlans beslut. Fick han ej gå fram,
så skulle han ej gå hem mera.
"Har du något på ditt samvete, Per?"
frågade prosten.
"På mitt samvete?" uipprepade Per
förvirrad.
Var det något syndigt med hans tanke
nyss och hade prosten sett den, eller hade
någon talat illa om honom, Per? Gossen
sökte i sitt minne efter sina begångna fel.
Vad hade han sist fått stryk eller bannor
för?
"Det förefaller, som om du vore rädd för
mig, och varför skulle du vara det, om du
ej visste med dig något ont"? sade prosten.
Per sänkte huvudet i hopplös
undergivenhet. Inte visste han med sig något
särskilt ont just nu, men han var ju ond
alltigenom, det hade han hört så ofta, att han
ej alls betvivlade det.
"Hav förtroende för mig, Per, och säg
mig, vad du tänker på nu. Kanske skall
jag kunna råda och hjälpa dig."
Per lydde. Han hade svårt att lägga
sina ord, men hans lärare förstod honom.
"Känner du dig alltigenom ond ooh
ovärdig,. vill du ej då komma till honom, som
dött för dig och försonat dina synder?"
frågade prosten.
Hans milda, kärleksfulla röst ingav Per
mod.
"Jag ville så gärna få gå fram", sade han,
själv häpnande över sin djärvhet.
"Och varför vill du det?"
Per funderade.
"Det vore skamligt att inte få gå, ooh så
skulle de håna mig hemma och bli så glada
att ha fått rätt", sade han slutligen och
blickade bedjande upp till prosten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
