Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16 - 22 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Både skriftermålet och högmässan voro
således över. Per hade kommit för sent.
Han smög ut igen och kände det som om
himlens port stängts till för honom. Den
stackars gossen tänkte ej på, vart han
styrde kosan. Han gick bort bland gravar och
lummiga träd och stannade i ett avlägset
hörn av kyrkogården. Där satt han dold,
när folket strömmade ut ur Guds hus. De
stodo länge hälsande och pratande på
kyrkbacken, men var och en hade* dock gått till
sitt, innan Per började bli medveten om, att
han för lång stund sedan bort gå hem.
Stryk vankades honom nog som straff för
hans långa dröjsmål. Stryk fick han ofta,
men från Herrens nattvard hade han blivit
utestängd. Trotset vaknade i hans själ.
När varken Gud eller människor frågade
efter honom, varför skulle han bry sig om
dem? Så upptagen var Per av sina tankar,
att han ej hörde en person nalkas, förr än
denne satte sig bredvid honom på bänken.
Det var prosten, som kom för att ha en
stilla stund vid sin dotterdotters grav. Den
lilla skulle varit bland hans konfirmander
denna dag, om. hon levat. Per hälsade
förläget.
"Är det du, Per? Jag såg dig ej i
kyrkan i dag?"
"Jag kom för sent."
"För sent!" sade prosten milt förbrående.
"Var du ej ivrigare än så att komma till
din Herres hus?"
"Jag sprang, det värsta jag orkade",
försäkrade Per.
Prosten, som fattat ett särskilt intresse
för gossen, betraktade honom uppmärksamt
några ögonblick och frågade därpå, vad som
hindrat honom att gå i tid hemifrån. Per
svarade sanningsenligt och utan egna tillägg
eller reflektioner på denna och flere följande
frågor om hans hem och förhållanden.
Prosten blev tankfull. Han visste, att det folk,
hos vilka Per vuxit upp, ej hörde till de
bästa i socknen, men att de behandlat den
stackars gossen så alldeles utan tillgivenhet,
det hade han ej anat.
"Är du duktig och arbetsam?" frågade
han.
"Jag vet inte", svarade Per förlägen.
Prosten smålog.
"Skulle du vilja taga plats hos mig? Jag
behöver en pojke till hjälp i trädgården och
i stallet."
Gossens ljusnande ansiktsuttryck var ett
tillräckligt svar. Prosten räckte honom sin
hand.
"Är det avgjort då." sade han. "Så snart
jag gjort upp saken med dina fosterföräldrar,
kommer du till mig. Och när det härnäst
blir nattvardsgång i kyrkan, skall ej din
husbonde hindra dig att gå."
Aldrig hade Per varit så lätt om hjärtat,
som när han gick hem denna söndag. Stryk
finge han nog vid framkomsten, men det
skulle bli för sista gången. Nu var han
glad, att han ej hunnit till kyrkan i tid, om
han än kände ett sting av saknad vid
tanken på att ensam ej ha fått vara med
kamraterna vid nattvardsbordet. Men om han
det fått, hade han ej träffat prosten, ej fått
platsen hos honom och ej sluppit ifrån sina
hårda fosterföräldrar. . "Gud kanske bryr
sig om mig ändå; Gud och prosten", tänkte
han och kände sig så rik.
Per hade väntat, att hans husbondfolk
skulle bli förtjusta åt att bliva av med
honom, men till hans stora förvåning syntes
de allt annat än belåtna. Han, som trott
sig blott ha varit till besvär, fick nu höra,
hur otacksamt och elakt det var av honom
att beröva dem sin arbetshjälp, just när
han började göra nytta för sig. De kunde
dock ej kvarhålla honom.
Han flyttade till prosten, som blev för
honom ej blott den bästa husbonde, utan hans
faderlige vän och ledare, som visade honom
till Jesus Kristus, syndares vän.
Dagen innan Per med glädje lämnade det
barndomshem, som aldrig varit ett hem för
honom, drog Ester med saknad i hjärtat och
gråten i halsen ut i världen för att tillträda
en tjänarinneplats. När hon på sin väg till
stationen gick förbi kyrkan, tänkte hon på
de senaste dagarnas högtidsstunder därinne.
"Frukta dig icke! Jag har kallat dig vid
hamn. Du är min." Denna Herrens
hälsning hade, då den först nådde hennes
hjärta, trängt djupt. Den befästes där nu
ännu mer av den omständigheten, att hon
så snart måste lämna allt och alla, som
hon hittills hållit av. Herren blev henne
härigenom oumbärligare. Hon slöt sig i sin
ensamhet och svaghet med barnslig
förtröstan tätt till Gud, som slutit förbund med
henne. Hans kärleksfulla: "Frukta dig
icke! Jag har kEfüat dig vid namn. Du är
min", ingav henne en underbar trygghet och
känslan av ett allsmäktigt beskydd och av det
bästa sällskap i ensamheten. Hon fick kraft
och mod att gå fram på sin väg i livet, och
hennes korsfäste Frälsare blev mer och mer
hennes allt, ju mera hon lärde känna sig
själv.
(D. L. M.)
crsso
Den, vars ande från Gud utgången är,
tröst och vila i något ej finner här.
üt ur evighetens klippa bruten
aldrig du finner ro och frid för ditt hjärta,
förrän, i Jesu armar ljuvligt sluten,
frukten du njuter av hans död och smärta.
C252G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
