Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25 - 24 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
lig glädje såsom Gud i sin eviga
härlighet. Men sedan djävulen fångat och
rövat föremålet för hans hjärtas
kärlek, kände han verklig saknad i den
himmelska härligheten. Den sångaren
har nog haft en rätt uppfattning, som
sjunger:
"O Jesus Krist, som mandom tog
att liv åt världen giva,
din kärlek blott dig därtill drog,
vårt hopp du ville bliva.
Du såg vår synd och stora nöd:
oss förestod en evig död,
och helvetet stod öppet.
Då täcktes du förbarma dig
och kunde icke lida,
att mörkrets makt oss tog till sig,
du ville för oss strida.
Du kom till oss i världen ned
beredde oss en evig fred
med din död och pina."
Forts.
Den avgörande frågan.
Erik och Fanny hade fått i uppdrag
av mamma att bära en korg till
mormor. Under det att de gingo vägen
fram, började de undra, vad som låg i
korgen. Därigenom väcktes deras
nyfikenhet, och denna blev snart så
stark, att de beslöto sätta ned korgen
och se, vad som fanns däri. De lyfte
försiktigt på locket, och se, där låg för
deras ögon en mängd granna
pepparkakor. Då de en stund stått och
betraktat de lockande kakorna, sade Erik
till Fanny: "Mamma har nog icke
räknat kakorna. Om du tar en och
jagen, skall ingen sakna dem." Lilla
Fanny stod helt tyst, men då Erik
böjde sig ned för att taga upp ur
korgen de två kakorna, lade hon sin hand
på hans arm och sade : "Kan då inte
Gud räkna?" Detta var även för Erik
en allt avgörande fråga.
Ögonblickligen släppte ban de två pepparkakorna
åter ned i korgen och lade över locket,
varpå de små syskonen med hast
fortsatte sin vandring till mormors hem.
C3Z2D
Banditen och kväkaren.
Då Leonard Feil, en bekant engelsk
kväkare, en söndagsafton återvände
från ett möte och färdades på en enslig
väg, blev ban plötsligt överfallen av
en rövare, som, gripande tag i hästens
tyglar, ropade: "Penningar eller
livet!" Den unge Feil tog
ögonblickligen fram sin börs och räckte honom
den. Rövaren upptäckte härvid hans
klockkedja och befallde med stigande
djärvhet, åter höjande sin pistol:
"Din klocka eller livet!" Klockan
lämnades. Än djärvare härigenom
och i tanke, att han blott hade en feg
stackare att göra med, lyfte han för
tredje gången vapnet och
kommenderade: "Hästen eller livet!" Den
unge mannen satt av, och banditen
besteg i stället hästen samt skulle ha
ridit bort, om ej Feil fattat tag i
tyglarna. Han började nu tala med
honom om hans syndiga leverne,
predikande för honom om "rättfärdighet
och kyskhet och den tillkommande
domen". Åter höjdes pistolen under
hotelsen : "Om du ej skitar upp med
att tala, är du en dödens man". Men
utan att fästa det minsta avseende
därvid, fortsatte vår unge vän sina
allvarliga ord av förebråelse och
uppmaning, till stor förvåning för rövaren,
som utropade: "-Tag trodde, att du
var en feg stackare! du gav mig dina
penningar, din klocka och din häst för
att rädda ditt liv, men fast du nu inte
har något mer att förlora, sätter du
det på spel genom att fortsätta tala
till mig." Leonard Fells svar vore
värt att skrivas i gyllene bokstäver:
"Ehuru jag- ej ville våga mitt liv
för att rädda mina penningar, min
klocka och min häst, vill jag likväl
våga det för att rädda din själ, om det
hjälpte."
Mannen lät pistolen sjunka,
lyssnade till den unge predikantens ord,
steg av hästen, återlämnade allt, vad
(Forts, å sid. 198.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
